Del 30. Blodbadets arkitekter lämnar Stockholm

I månadsskiftet augusti-september 1521 lämnar ett skepp Stockholm med kurs på Köpenhamn. Ombord finns de män som var de drivande bakom Stockholms blodbad: Ärkebiskop Gustav Trolle, Jens Beldenak och den avskydde Didrik Slagheck. Deras manöverutrymme har blivit alltför begränsat efter mötet i Vadstena där hela landet nu stöder Gustav Eriksson – förutom då de ännu kungatrogna borgarna och slotten. Särskilt bittert är det förmodligen för Trolle att se hur hans rådsvänner Brask och Ture Jönsson nu väljer en 25-åring upprorsman framför honom och kung Kristian.

Avfärden betyder ingalunda att man ger upp men möjligheten att bedriva ett effektivt försvar från ett inneslutet Stockholm är små. Genom att retirera och tillsammans med kung Kristian lägga upp en annan taktik ska det inte vara omöjligt att slå ner upproret – igen. Man gjorde det senast under fälttåget 1519.

Stockholm är fortsatt helt lojalt med kung Kristian och staden kommer bli en svår nöt att knäcka för Gustav Erikssons folk men redan nu drar de upp planerna för en belägring av staden med fokus på att skära av vattenvägarna, Stockholms pulsåder.

Del 31. Mot borgarna!

Efter mötet i Vadstena har kung Kristians kontroll över svensk mark i praktiken upphört – undantaget de många slott som hans folk fortfarande kontrollerar. De viktigaste är Stockholm, Kalmar och Stegeborg vilka alla fungerar som portar in i landet. Dessa vattenomslutna borgar kommer bli en svår nöt att knäcka för befrielsearmén som ännu saknar flotta. Förutom dessa nyckelpunkter hålls fortfarande följande slott av folk lojala med kung Kristian:

Örebro
Nyköping
Stegeholm
Västerås
Wijk
Tynnelsö
Ekholmen
Ängsö
Utö hus
Åbo
Kastelholm

Från Vadstena går nu därför trupper iväg i alla riktningar för att förstärka belägringarna av slotten. En styrkas skickas till Finland som ju tillhör Sverige vid denna tid. En annan skickas till Västergötland där Läckö slott intas.

Gustav Eriksson själv beger sig tillbaka till Uppland för att dra upp planerna för hur Stockholm bit för bit ska kunna kringskäras och inneslutas. Alla inser hur svårt det kommer att bli utan en flotta. Man får i första hand koncentrera sig på att skära av de mindre vattenlederna inåt Mälaren. Så börjar nu ett ställningskrig runt slotten där belägrarna står mot de belägrade. Det blir en kamp i uthållighet.

Del 32. Kung Kristian slår tillbaka

I slutet av september 1521 återvänder kung Kristian till Köpenhamn. Hela sommaren har han vistats hos sin sin svåger kejsar Karl V i Nederländerna. Det har inte varit någon nöjesresa. Kung Kristian har arbetat för att få sin mäktige svågers stöd – pengar, krigsfolk men framför allt påtryckningar av kejsaren för sin offensiva politik gentemot Hansan och Lübeck. Kungen vill kontrollera Hansan och lägga den lukrativa östersjöhandeln helt under sig, vilket han delvis lyckats med med diverse förbud och handelshinder. Den 30 september uppmanar han strängeligen lybeckarna att inte hjälpa de upproriska svenskarna och hotar med repressalier. Hansans skepp måste först till Köpenhamn och ta pass för att få segla på Sverige. Hansestäderna är rasande över diktaten. Kejsaren manar kungen till förhandlingar med Hansestäderna.

Upproret i Sverige är ett annat problem för kungen som dock inte kräver samma diplomati. Uppror ska krossas och här är det ren styrka som behövs. Och Kristian tänker inte lägga fingarna emellan. Dödshotet från kungen hänger över hela det svenska upproret och dess pådrivare.

Men missnöjet med kungen pyr även i hemlandet Danmark. Vid landets södra gräns härskar kungens farbror hertig Fredrik i Holstein som gör anspråk på kungakronan.

Så tvingas kung Kristian till ett slags trefronstkrig där upproret i Sverige bara är en av tre problemhärdar. Kungens fiender drivs sakta i famnen på varandra på grund av den gemensamma fienden.

Det är befrielsekrigets smala lycka att kungen inte kan ägna upproret i Sverige all sin kraft utan tvingas kryssa mellan motståndarna. Historiker menar att hade kungen bara kommit överens med Lübeck och Hansan så hade inte Gustav Erikssons uppror lyckats. Men kung Kristian är alltför hårdför, alltför kompromisslös. Han vill krossa alla sina fiender.

En eskader med danska skepp skickas nu av kungen till Stockholm med 400 man tyska legoknektar till stadens förstärkning. De kommer göra livet surt för de svenska belägrarna…

Del 33. Svenskarna spärrar Mälaren

När Gustav Eriksson återvänder till Svealand med sin del av befrielsearmén återupprättar han lägret vid Rotebro norr om Stockholm. (Se Befrielsekriget del 22-23) Det är tillräckligt långt bort för att inte riskera överrumplingsförsök från staden men tillräckligt nära för att börja inringningen.

Att inta Stockhom är som tidigare omöjligt där staden gömmer sig bakom vida vatten och murar av sten. Istället börjar svenskarna skära av tillfartsvägarna. Saltsjösidan är svår att spärra men på Mälarsidan låter man blockera farlederna, huvudsakligen för att strypa försörjningen till mälarslotten som Västerås och Örebro.

Ett nytt läger upprättas vid Sätra by, sydväst om Stockholm som spärrar den södra farleden inåt Mälaren. Ett annat läger sätts upp på Lovön vid Glia kungsgård – platsen där Drottningholms slott ligger idag. Den spärrar den norra segelleden inåt Mälaren. På så sätt ska Stockholm bit för bit skäras av från resten av landet…

Del 34. Legosoldater förstärker Stockholms försvar

I Stockholm råder intensiv aktivitet hösten 1521. Detta är Kung Kristians starkaste fäste i Sverige och staden är helt lojal med kungen trots att den svenska befrielsearmén nu kontrollerar i stort sett hela landet och har upprättat flera läger runt om Stockholm.

Där inne är det utländska män som för befälet. Henrik Slagheck, bror till Didrik, danskvännen Gorius Holst och överste Heidersdorf. Här finns också det decimerade svenska rådet som ännu är unionslojalt – Erik Trolle och Otto Svinhuvud. Men det svenska rådet får spela andrafiolen när kung Kristians män sätter dagordningen.

I mitten av oktober anländer förstärkning från Köpenhamn till Stockholm. 400 tyska legosoldater anländer på danska och holländska skepp, rustade för strid mot upprorsarmén. Staden tänker inte sitta stilla och vänta på att Gustav Erikssons folk kryper närmare. Men var ska de angripa först? Huvudlägret vid Rotebro eller lägren åt Mälarsidan som skär av farlederna till Västerås och Örebro? Det kommer svenskarna snart att blir varse…

Del 35. Fribytare på Östersjön

Medan det råder dödläge runt de belägrade slotten under hösten 1521 är det full aktivitet på Östersjön. Mer eller mindre privata flottor jagar tafatt med varann och försöker göra livet surt för sina motståndare.

Mäktigast av dem alla kung Kristians amiral Sören Norby. Han förflyttar snabbt sin flotta mellan belägrade städer på Sveriges Östkust, Åland, Finland och andra städer som Danzig och Reval. Se Befrielsekriget 26.

Målet är att hitta och slå ned sympatisörer till upproret i Sverige, särskilt enskilda fribytare som Staffan Sasse. Sasse, som höll sig undan i Danzig under blodbadet 1520, har nu under hösten rustat en privatflotta i Gustav Erikssons tjänst. Var han kommer åt kapar han kung Kristians handelsskepp och tvekar inte ens att attackera Sören Norbys fartyg i Kalmarsund.

Rasande förföljer Sören Norby Sasses flotta till Åland och vidare till svenska Roslagskusten. I Öregrund hinner Norby upp Sasses skepp och bränner i september både staden och de skepp han inte kapar för egen del. Sasse flyr till Gustavs Erikssons huvudlägret i Rotebro norr om Stockholm.

I november utser Gustav Eriksson Sasse till en av tre nya befälhavare för trupperna vid Rotebro. De gamla ledarna Lasse Eriksson och Lasse Olsson får andra uppgifter. Lasse Eriksson blir fogde över Dalarna. Lasse Olsson skickas till Norrland där han får fortsätta befrielsekriget. För deras insatser se Befrielsekriget del 17.

De nya utnämningarna speglar en förändring i befrielsearméns sammansättning och ledning under höst o vinter 1521-22. Hittills har det varit svenska bönder som kämpat under Gustav. Nu sker långsamt ett skifte mot avlönade fotsoldater och krigserfarna befälhavare, inte sällan tyskar som Sasse. Således en armé av det mera traditionella slaget. Under Sasse planerar man nu att flytta huvudlägret närmare Stockholm…

Del 36. Åbo slott belägras

Befrielsekriget i landets östra rikshalva, dvs Finland, har pågått under gerillalika former under hösten 1521. Redan i september skickade Gustav Eriksson män under Nils Arvidsson och Henrik Jonsson. Kastelholm på Åland var under belägring sedan tidigare. Med räder, övertalningsförsök och belägringar försöker Gustav Erikssons mannar vinna stöd för befrielsekampen i Finland.

Kung Kristian följer händelsernas utveckling och manar i brev riksråden i Finland att ”hindra Gustavs Erikssons parti och andra skalkar från att uppvigla allmogen.” Kungen säger sig snart komma med en stor här för att straffa alla otrogna.

Den 24 november inleds en mer sammanhängande belägring av Åbo slott under Nils Arvidsson men med den finske biskop Arvids benägna stöd. På slottet sitter en junker Tomas som är kung Kristians handgångne man.

Att det är en hårdför kamp förstår vi av en notis från december då de belägrade på Åbo slott gör ett utfall och tar fångar bland belägrarna, alltså Gustav Erikssons soldater. Fångarna förs in på slottet och hängs därefter från slottsmurens utsida. Bland de hängda är Nils Arvidssons bror Bengt. 

Del 37. Desperat läge på de belägrade slotten

I december 1521 börjar läget bli desperat på de belägrade borgarna. Mat och vatten är slut. Ammunitionen är slut. Manskapet är utslitet – och ingen hjälp anländer. Var är Sören Norrby? Var är hjälpsändningarna på Mälaren? Ingenstans i sikte. Bara Gustav Erikssons mannar som vecka efter vecka väntar där ute. Belägringarna har på många platser pågått i över ett halvår.

Det är egentligen bara Stockholm som har öppna försörjningsvägar men till Västerås, Stegeborg, Örebro kommer inte längre några undsättningsexpeditioner. Istället tvingas man från murkrönen se ut över befrielsearméns soldater som barrikaderat sig utom skotthåll. Tillräckligt långt bort för att inte nå med armborst men tillräckligt nära för att inte tillåta nån trafik vare sig in eller ut från slotten.

De isolerade borgarna har nu bara två alternativ. Det första är att kapitulera. Ge upp. Överlämna slottet åt fienden och hoppas på förskoning och nåd för egen del. Det andra är att gå till nåt slags desperat attack. Men chanserna att det ska lyckas är mycket små. Ett utmattad manskap kommer inte att rå på de välnärda och välbeväpnade soldaterna där ute…

Del 38. Stegeborg faller

Den 18e december kapitulerar Stegeborg. Dess befälhavare Behrend von Melen överlämnar slottet till befrielsearméns befälhavare. Själv förs han till Söderköping och sätts i fängsligt förvar.

Vid samma tid kapitulerar även kung Kristians befäl på Nyköpings och Stegeholms slott. Slott utan försörjningsvägar kan i längden inte hålla ut.

I Stockholm däremot pumpar kung Kristian in skeppslast efter skeppslast med legosoldater som inte är avlönade för att sitta passiva. I julhelgen kommer de gå till attack…

Del 39. Julaftonsattacken på Lovölägret

På julafton 1521 kommer attacken. Kung Kristians soldater angriper lägret vid Glia på Lovön, där Drottningholms slott nu ligger. Lägret är inte bara en nagel i ögat på kung Kristians folk i Stockholm men också ett hinder för trafik på Mälaren när man vill nå slotten i Västerås och Örebro.

Danskarna kommer i båtar. I fyrtio jakter och småbåtar. Med sig har de flera hundra man yrkessoldater. Nu ska man krossa befrielsearméns blockad av trafiken på Mälaren.

Lägret vid Glia leds av den hårdföre Peder Fredag som vi mött tidigare. När attacken kommer låter han en mängd hornblåsare ljuda i sina horn runt om lägret och i trakten runt om. Detta skapar förvirring och osäkerhet bland angriparna som tror sig vara omgiven av en betydligt större här.

Tack vare detta drag blir det som borde ha varit en promenadseger för danskarna något annat. Med 450 man lyckas Peder Fredag driva angriparnas 1500 man tillbaka i sjön. Peder Swart skriver:

”Peder Fredag föste dem tillbaka och in sjöen, så att de förde med sig tillbaka en stor hop döda män och såra, till 200 man blev därtill liggandes efter på markene. Där beviste Peder Fredagh ett snillt och förnuftig hovverk.”

Men detta är bara den första av två drabbningar på julafton 1521…