Kategori: Uncategorized

Prolog

En mängd beväpnade dalkarlar har samlats i Mora under ledning av Gustav Eriksson i början av 1521. Upprördheten och kampviljan är stor då allt fler nyheter söderifrån berättar om hur kung Kristian farit fram med dråp och lögn genom landet. Men också hur han låtit avväpna allmogen och ta ut en särskild galgskatt för att finansiera sina avrättningar.

Men hopen saknar pengar, organisation, vapen och erfarenhet. Hur ska man egentligen gå till väga? Marschera mot Stockholm? Uteslutet – knektarna och hakebössorna skulle bli deras död. Sitta kvar i Mora? Ja, fast i Mora vinner man inga krig. Här kommer inget att förändras. Istället behövs en strategi, en plan för hur man steg för steg ska kunna vinna inflytande. Och sakta men säkert växer planen fram…

Till att börja med formas nu den livvakt som ska bli kärnan i Gustavs beväpnade styrka och som just idag, den 14 januari, firar 500-årsjubileum under namnet Livgardet, tidigare Svea livgarde.

I realtid kommer vi nu att följa Befrielsekriget datum för datum 500 år senare, månad för månad. Det kommer att bli en långdragen och bitvis våldsamt kamp. Känsliga följare varnas…

För bakgrunden se Gustav Vasas äventyr i Dalarna och Stockholms blodbad.

Del 1. Nordanvinden börjar blåsa…

I februari 1521 – ”i fastlagstiden” – har en stor hop på ca 400 bönder från norra Dalarna samlats i Mora under Gustav Erikssons ledning. Beväpnade med yxor, armborst, klubbor och bågar börjar man nu röra sig söderut.

Förutom bönderna finns flera frälsemän med i den nybildade hären samt vännen Lasse Olsson som förmådde Morakarlarna att jaga ifatt Gösta på skidor.

Målet för hären är de södra socknarna i Dalarna där kung Kristians fogdar styr och dit ingen budkavle om resning ännu nått. Det finns särskilt en nyckelort där det finns både pengar, tyger och vapen – lockande för en ännu illa rustad trupp…

Kampglöden är förmodligen stor men chanserna för att ett uppror ska lyckas är små rent statistiskt sett. Men det finns några gamlingar i Mora som tyckt sig se tecken till kommande framgång. Peder Swart skriver:

”Wore och någre gamble men the them thet förehölle för ett tröstteken, att så offta Dalekaraner och Her Götstaff handlade på thenne saak war altijdh nordan wäder, hwilket the hade för ett gamalt merke att Gudh skulle giffue lycken thet hon skulle wara medh them.”

Del 2. Räden mot Kopparberget

Bondeuppbådet under Gustav Eriksson gör nu sin första attack mot en av kung Kristians nyckelorter. Det sker mot Stora Kopparberget/Falun i södra Dalarna. Här finns kungens fogde, tyska bergsmän och därtill en mängd varor.

Upprorshären plundrar stadens förråd av tyger, vapen och skattemedel. Man tillfångatar också kungens fogde Kristoffer Olsson ”och några andra förrädare” och försvinner snabbt med både honom och det beslagtagna godset. Tyget kommer bli användbart för den bondehär man håller på att utrusta och blir till uniformer och fanor.

Överfallet är givetvis en indirekt krigsförklaring mot kungen och kommer att skicka en stötvåg till landets styresmän i Västerås och Stockholm. Är det ännu en revolt mot kung Kristian på gång i norra delen av riket? Redan tidigare har smålänningarna visat sig upproriska.

Hären under Gustav Eriksson drar nu vidare…

Del 3. Dalarnas sigillstamp säkras.

Från Kopparberget drar bondehären vidare till Tuna, en av byarna i det som senare ska växa fram till Borlänge. Det är här tingsplatsen finns för Dalarna och antagligen är det också här som sigillstampen för Dalarna förvaras. Den får nämligen Gustav Eriksson med sig innan hans styrkor drar sig tillbaka.

Med sigillstampen i sin ägo kan man nu skicka brev till andra landsändar och stämpla breven med Dalarnas sigill. Det ger upproret en starkare ställning än när Gustav bara kunde hävda stöd av socknarna i norra Dalarna.

Efter denna räd mot södra Dalarna drar sig troppen tillbaka norrut. Men bara tillfälligt…

Del 4. Bergslagen ansluter till upproret.

I slutet av februari återvänder Gustav Erikssons bondehär till Stora Kopparberget vid Falun, nu med en stor här om 1500 man. Men denna gång tycks man inte ha utövat våld och plundring utan talat till bergsmännen på kyrkbacken efter söndagens gudstjänst.

Kanske är det nyheten om att kung Kristian har avbrutit sin eriksgata och farit hem till Danmark. Kanske är det de många avrättningarna som följt utmed hans hemresa. Troligare är att det är kungens nya påbud att alla måste lämna in sina vapen till kungens fogdar – men bergsmännen lovar nu både lydnad och manskap med uppsträckta händer och ansluter därmed till upproret. Med det är nu hela Dalarna delaktigt i upproret mot kung Kristian under Gustav Eriksson.

Men ett landskap kan knappast ensamt gå mot kungen. Därför måste man söka stöd från andra landskap. Gustav Eriksson skrider till verket…

Del 5. Kampen om Hälsingland

Dalarna och Gustav Eriksson skickar nu brev till Hälsingland och frågar om de vill ”visa sig manliga som sina förfäder” och gå med i kampen mot kung Kristians tyrranni.

Enligt en gammal tradition skall bergsmännen, om de t.ex. ansluter sig till ett uppror, i ett brev meddela hälsingarna sitt beslut varefter dessa förväntas agera på samma sätt. Gustav har nu hela Dalarna med sig och hälsingarna borde alltså enligt gammal sedvänja omedelbart ansluta sig till upproret. Gustavs plan är att med stöd av hälsingarna bemäktiga sig det viktiga Västerås.

Samtidigt kommer dock brev till hälsingarna från ärkebiskop Trolle i Stockholm. Ärkebiskopen varnar dem för att falla ifrån och ansluta sig till upproret. Det blir därför tvist i Hälsingland om hur man ska ställa sig.

I det läget beslutar sig Gustav att göra som han gjort tidigare – satsa på sin egen övertalningsförmåga och bege sig till Hälsingland för att tala till allmogen…

Del 6. Med sikte på Westerås…

Innan Gustav ger sig av till Hälsingland för att vinna stöd för frihetskampen delar han sin styrka i olika delar. En ska följa honom till Hälsingland.

De andra delarna ska stanna i Dalarna under befäl av Lasse Olsson, som vi känner från Mora, och Peder Svensson i Vibberboda, en bergsman från Falun.

En fjärde styrka under Olof Bonde sätts upp för att samla stöd från Närke. Enligt planen ska man sedan på utsatt dag anfalla Västerås från var sitt håll. Gustav norrifrån och Olof Bonde från väster. Bonde beger sig därför till Lindesberg och Närke där allmogen ”bevisar sig manlige” enligt krönikan.

Innan man skiljs åt bestämmer man dag: Den 29 april ska man slå till mot Västerås i en kniptångsmanöver – kung Kristians främsta fäste i regionen.

Del 7. Tyrannen har lämnat landet

Medan Gustav Eriksson och hans mannar mobiliserar i Dalarna så avslutar kung Kristian sin blodiga hemresa genom landet.

Dess hemska final sker i Nydala kloster i Småland där kungen i februari låter dränka sex munkar för att de påstås undanhålla förnödenheter från hans stora tropp. Det är nu kungen får sitt epitet ”tyrann”, Kristian Tyrann.

Meningen var att kungen skulle ha fortsatt på sin Eriksgata norrut från Småland men pengarna och tålamodet är slut. Kungen lämnar Sverige med tunga blodspår efter sig. Runt om i landet pyr missnöjet och upprorsstämning råder i både Småland och Västergötland. Kanske inte främst över kungens alla avrättningar utan över hans nya påbud – nya skatter och så den hatade lagen att allmogen måste lämna in sina vapen.

Kvar på slotten i städerna sitter kungens män och fogdar. När man nu får reda på hur Gustav Eriksson uppviglar allmogen i Dalarna kan man inte låta lokala fogdar ensam ta hand om det. Arkitekterna från Stockholms blodbad – nu de facto landets styresmän – Didrik Slagheck, hans bror Henrik samt ärkebiskop Trolle rustar nu en styrka som ger sig av för att slå ner upproret.

I ett brev från Stockholms stad daterat den 14 mars 1521 anges att konungen utsänt en stor styrka under bröderna Slagheck ”som nu är i Västerås”. Upproret måste nedkämpas med våld.

Del 8. En sista fredstrevare…

I mitten av mars görs ett sista försök till fredlig lösning på upproret i Dalarna. Det svenska rådet – lojalt med unionskungen och Didrik Slagheck – sänder ett brev till Dalarna där man erbjuder fred och förlikning samt fri lejd för Gustav Eriksson. Men brevet talar för döva öron. Dammluckorna har redan öppnats och rådets löften tror man inte längre på. Gustav Eriksson vet också vad kung Kristians löften är värda. Brevet besvaras inte ens vad vi vet.

Nu står det klart att parterna kommer göra upp på slagfältet. Frågan är bara var, när och hur? Det vet ingen ännu. Och förstås – vilken sida som är starkast. En ilsken bondehär eller en yrkesarmé av utländska soldater med kavalleri och eldvapen. Statistiken talar för kungens yrkesarmé. Gustav Erikssons uppror får sätta sitt hopp till antalet stridande mannar man kan mobilisera. En tillräckligt stor, tillräckligt tränad och tillräckligt motiverad bondehär KAN stå emot en mindre yrkesarmé.

Gustav Eriksson gör vad han kan och har nu begett sig till Hälsingland för att på plats förmå landskapet att gå med i striden.

Kvar i Dalarna lämnar han befälet till Peder Svensson, som snart kommer att sättas på prov…

Del 9. Stockholm förklarar sig lojalt med kung Kristian

Det står nu klart i hela landet att nåt allvarligt håller på att hända i Dalarna. Städer och byar måste bekänna färg. På vems sida står man? På kung Kristians eller på upprorets?

Stockhom som drabbades hårt av utrensningar i samband med blodbadet i november är nu en bastion för trohet mot kung Kristian. I ett brev daterat den 28 mars bedyrar stadens borgmästare och råd sin trohet mot kungen och skriver till honom:

”…här i Stockholm och denna landsända står allting väl till, Gud ske lov, dock pågår något uppror i Dalarna under Göstaf Ericson och hans parti och vi fruktar av det vi hört att sådant flerstädes i landet av Gustav Ericsson förbereds vilket vi förmodar att ers nåde redan fått underrättelse om.”

I brevet lovar stadens representanter vidare kung Kristian att man med ”Gudz hielp” ska ”beskicke of forware” hans ”nades stadt Stocholm” mot upprorsmakarna.

De stockholmare som ännu är lojala med självständighetskampen lämnar nu staden för att bege sig norrut och kunna ansluta till upproret. En av dem är den hårdföre Peder Fredag. Målet är Hälsingland där Gustav nu sägs befinna sig.