I oktober är den svenska flottan på plats i Finland. Första attacken riktar bröderna Fleming mot Kustö biskopsborg utanför Åbo – idag bara en ruin men då ett viktigt fäste. Soren Norby har gjort borgen till sin och har på slottet även låtit inrätta ett eget myntslageri där han låter slå egna silvermynt (se bild).
Sören Norbys Kustöskilling. En raritet hos numismatiker.
Även om Norby själv inte är på plats – han befinner sig på sitt huvudfäste i Visby på Gotland – måste borgen självfallet säkras för svensk del.
Någon egentlig strid blir det dock inte tal om. Svenskarna visar upp flottan och skickar några salvor med följden att borgen ger upp inom en dag utan ”utan att någon får ett finger sårt av de Svenske”. Flottan fortsätter nu mot Åbo.
Kustö biskopsborg rivs några år senare – 1528 – på kunglig order. Ingen biskop ska kunna göra anspråk på egna borgar när reformationsarbetet kommer igång ordentligt under Gustav Vasa.
Även om Stockholm och Sveriges kärnland är vunnet i och med intåget i Stockholm på midsommar 1523 så är fortfarande den östra rikshalvan, Finland, i händerna på slottsherrar lojala med kung Kristian eller hans mäktiga amiral Sören Norby.
Detta måste kung Gustav ändra på.
I slutet av sommaren 1523 – Peder Swart anger vid Mikelsmäss den 29 september – avseglar därför en flotta under bröderna Ivar och Erik Fleming för att ta de återstående slotten. Med sig har man 400 ryttare och 2000 fotsoldater med uppdraget att rensa hela landet från dansklojala slottsherrar.
Siktet ställs mot Åbo och Kustö biskopsborg. Så inleds det sista kapitlet i Befrielsekriget.
Linköpingsskatten Medeltida kyrkosilver – åtråvärt för Gustav Eriksson
Det är en hårt skuldsatt kung som intar tronen 1523. Nittio tunnor guld har någon räknat ut att krigsskulden till Lübeck motsvarar. En ohygglig summa som Gustav Eriksson på intet sätt förfogar över. Men om han inte får fram den så kommer Lübeck att vidta åtgärder och både självständigheten och kungakronan kan sitta löst. Men hur ska kungen få tag på pengarna? Bönderna äger inga såna rikedomar. Adeln är allt för få.
Den enda aktören med stora tillgångar i Sverige är kyrkan. Land, skatteintäkter, silverföremål och en mängd dyra klenoder. Redan i slutet av juni utgår därför från kungen en begäran om lån av kyrkan för att betala krigsskulden till Lübeck. Stift för stift får en fastlagd summa att låna ut mot löfte att få tillbaka pengarna längre fram när statsfinanserna så medger. Dessutom ska man uppleta vad som kan undvaras av kyrkosilver och andra klenoder och skicka till kungen om man önskar behålla hans ynnest och vänskap.
Lånen är inga småsummor och självklart knorras det bland biskoparna som måste få fram de begärda summorna. Särskilt tung blir bördan i krigshärjade stift som Västerås som ska betala 400 lödiga mark silver, lika mycket som det rika Linköpingsstiftet. Den nytillsatte västeråsbiskopen Peder Sunnanväder låter i brev uttrycka sitt missnöje med lånekravet från kungen. Ett brev går till biskop Brask i Linköping. Andra går till allmogen i Dalarna som på olika sätt får veta vad biskopen tycker om kungens krav på kyrkans tillgångar.
Här sås nu det första fröet av missnöje mot kungen som så småningom kommer att leda till öppen konfrontation och uppror. Peder Sunnanväders brev kommer inom kort i kungens händer och Gustav Eriksson måste agera.
Hur kommer det sig att en ung, relativt okänd, adelsherre kan besegra Kalmarunionens mäktiga kung och bli regent i ett självständigt Sverige? Är det slumpen, skicklighet eller Guds vilja? En sak är säker, Gustav Eriksson själv hade en grundmurad tro på Guds allmakt och tar sig också som kung valspråket All makt är av Gud. Kanske byggde detta på tron att det han hade fått, hade han fått från ovan.
Kanske fanns det skäl till detta. Vid flera vägskäl under Befrielsekriget hade hans saga kunnat vara all. Kanske när han höll på att drunkna i det iskalla vattnet i Torsångsån i december 1520, se Gustav Vasas äventyr i Dalarna 500 år, del 4. Kanske vid Läby vad i juni 1521 när Gustav Trolles mannar så när hinner ifatt den flyende Gustav Eriksson men Gustav Eriksson räddas av Lasse Olsson. Se Befrielsekriget, del 21. Gustav skriver i sin krönika att det var med Guds hjälp han klarade sig. Är det bara tidens sätt att förklara lyckliga omständigheter, eller är det en genuin förtröstan på Gud?
Och om man vill tro att Gustav Vasa fick kungakronan genom Guds försyn, hur kan man då förklara och försvara det som skedde under hans regenttid – hastiga avrättning av misshagliga personer, ibland rena masslakter av upprorsmän eller hans politik gentemot klostren som gör att de med tiden inte kan fortsätta sin verksamhet i Sverige. Går det att förena med bilden av en kung av Guds nåde?
Befrielsekriget är inte över i juni 1523, även om det i praktiken är vunnet för Gustav Eriksson. I Finland sitter fortfarande slottsherrar lojala med den danske kungen. Dessa kommer inte att ge upp självmant utan kommer att behöva besegras. I slutet av sommaren kommer det att rustas expeditioner för att säkra Åbo, Viborg, Tavastehus och Kustö biskopsborg.
Tisdagen där efter som var Sankt Johannis Baptiste afton (midsommarafton) red Kung Götstaff in i Stockhom genom Södre port, blev där undfången och intagen med process, stort prål och solennitet så som den saken tillhörer. Blev hälsad av allt folket för Sweriges Furste, regent, Nådigste Herre och Konung.
Så har då äntligen dagen kommit när Stockholm har öppnat sina portar och kung Gustav rider in som befrielsekrigets segerherre och Stockholms befriare. Kanske är detta hans finaste stund och zenit på hans bana.
Runt honom hopar sig visserligen problemen men just denna dag och denna stund måste ha varit en triumf för honom och hans kämpar. Med i intåget går landsknektar, rådet och biskopar. Kanske även några allmogesoldater som dröjt sig kvar ända sedan 1521.
Staden är visserligen i uselt skick. Vartannat hus är nedrivet, Södertorn är sönderskjutet, innevånarna är få och krigströtta efter en lång och svår belägring. Men kanske kan en strimma av hopp sprida sig denna dag när belägringen är över och nya tider randas för Stockholm.
Peder Hård, Gustav Erikssons slottfogde, övertar Tre Kronor.
På 21 dagen Junii gåvo de upp Stockholms slott och stad. Konung Götstaff befolte om befallningar och ämbeter i staden med sina tjänare, dem han då dit in skickade. Peder Hård skickade han till slottfogde, honom levererade då Henrick Slaghöök Slottet på kung Götstaffz vägna.
Två dagar före midsommarafton sker skiftet av besättning i Stockholm och på slottet Tre kronor. Henrik Slagheck lämnar över till kung Gustavs slottsfogde Peder Hård och seglar sedan iväg med sin besättning som hållit Stockholm i två och ett halvt år.
Borgmästare Gorius Holst stannar kvar och tas till nåd av kung Gustav men får lova dyrt och heligt att aldrig mera stämpla mot riket.
Peder Hård intar nu slottet och förbereder staden för det högtidliga intåg kung Gustav ska hålla på Sankt Johannes baptiste afton, midsommarafton.
Del 85. Gustav Eriksson utfärdar skyddsbrev för Stockholm.
Gustav Erikssons skyddsbrev för Stockholm utfärdad den 17 juni 1523. Stockholms stadsarkiv.
Vi Gustav, med Guds nåd utvald Sveriges och Götes konung etc göre veterligt att vi av synnerlig gunst och nåd, på det att Guds förtörnelse skall blidkas och den blodutgjutelse som nu länge dess värre har varit måtte sättas av och stillas…
Den första åtgärden kung Gustav Eriksson vidtar efter Stockholms kaptulation är att utfärda ett skyddsbrev för staden. Brevet finns bevarat i original, se bild. Det skrivs på skeppet Svanen som ligger för ankar i Saltsjön intill staden. På skeppet har kungen sitt kvarter i väntan på att staden ska bli hans.
I brevet lovas stadens borgmästare, råd och menighet skydd för sina tillgångar och personlig säkerhet. De som önskar lämna Stockholm och bege sig till Tyskland eller annorstädes ges löfte om säkerhet och tillåtelse att ta med sig sina pengar. De privilegier och friheter som borgmästare, råd och menighet i Stockholm hittills haft lovar kungen ska bestå. De missgärningar som de ka ha gjort sig skyldiga till gentemot kungen och hans folk ska förlåtas.
I gengäld ska Stockholms stad och slott överlämnas till Gustav Eriksson, liksom alla vapen; kung Kristians och Sören Norbys skepp och jakter ska tillfalla kungen och Sveriges rike.
De egendomar som tillhörde ärkebiskop Gustav Trolle, dennes far Erik, biskop Jens Beldenack och andra som flydde landet med kung Kristian ska överlämnas till Sverige.
Kungen och riksråden – Ture Jönsson, Lars Siggesson, Berend van Melen, Knut Eriksson, Axel Andersson, Knut Andersson, Ivar Fleming och Erik Fleming – sätter sina sigill på brevet. Detta är det första brev som Gustav Eriksson sätter sitt nytillverkade kungliga sigill på.
Texten ovan i orginal på 1500-talssvenska: Wij Gøstaff medth Gudz naadth wtwaldth Swerigis ok Gøtes konungh etc. gøre wetherlegeth ath wy aff synnerlig gønsth ok naadhe, paa thet ath Gudz førtørnelse blitkas skal : och blodz wtgiwtelse som nw longlega tes wer warith hafwer afsetias ok stillas motthe…
…tætta breff som gifwit ok scrifwith ær paa wort skip Swanen die Botolphi abbatis, anno Domini Mdxxiii.
Kapitulationen är avklarad. Nu ska bara den danska garnisonen ge sig av…
Kapitulationsakten från 16 juni 1523. Riksarkivet.
Den 16 juni 1523 är förhandlingarna klara och Stockholm kapitulerar. Staden kommer att överlämnas till svenskarna och Gustav Eriksson. Det är inte längre en stad styrd från Köpenhamn. Men det är en överenskommelse formulerad av Lübecks sändebud och den danska garnisonen måste ha varit ganska nöjd med att slippa undan med både liv och ägodelar i behåll.
Istället är det de svenska rådsmedlemmarna som denna dag till slut och ganska motvilligt sätter sina sigill på överenskommelsen, som är både dyr och smått förnedrande för dem, när de idag får ta emot dokumentet ur Lübeckarnas hand. Men det finns inget man kan göra åt detta. Kung Gustav skriver flera år senare att ”lägenheten begaff sigh på then tiidh icke annorledis” – kort sagt, så är läget vid denna tid och inget annat finns att göra.
Nu börjar istället planeringen för hur kung Gustav ska överta staden…
Stockholm enligt den så kallade blodbadsplanschen. Notera det trasiga Södertorn till vänster i bilden. Planschen beställd år 1524.
Det står nu helt klart att den danska garnisonen i Stockholm kommer att ge upp och lämna staden. Men villkoren och formerna för kapitulationen måste ändå förhandlas.
Dessvärre för Gustav Eriksson del styrs överenskommelsen till stor del av Lübeck och deras förhandlare. Den danskledda garnisonen lyckas därför få mer fördelaktiga kapitulationsvilkor än situationen i sig medger.
Samtliga knektar i kung Kristians tjänst, av vilken nationalitet de än är, även svenskar, försäkras fri och säker överfart till Lübeck eller Wismar med alla sina ägodelar. Manskapet ska överskeppas på fartyg, utrustade av Gustav Eriksson men även lastade med proviant ur slottsförrådet. Skeppen ska ligga på Strömmen, utanför bommen, där garnisonen ska gå ombord.
Om någon av borgmästarna eller borgarna vill lämna staden ska de ha rätt att göra det. Man ska då också få en så kallad ”tärpenning”. Alla tyska och danska köpsvenner som följde med kung Kristian till Stockholm ska också ha rätt att lämna staden.
Hela denna överenskommelsen innebär en form av ”fri lejd” för alla som önskar, delvis på Gustav Erikssons bekostnad. Dessutom ska all den skada som garnisonen orsakat Sverige och Lübeck vara efterskänkt och glömt. En historiker skriver: ”Det måste ha varit ganska bittert för Gustav Vasa att gå med på alla dessa förmåner…” Men det är Lübeck som dikterar villkoren – hotet är att de annars kommer byta fot och ställa sig bakom kung Fredrik av Danmark. Gustav Eriksson kan inte riskera detta.
Staden och slottet med all krigsmateriel ska dock överlämnas till Gustav Eriksson.
Dagen efter kungavalet går man i högtidlig procession till kyrkan. Kung Gustav Eriksson har de lybska sändebuden på var sin sida om sig ”staden Lübeck till ära”. Bakom honom följer det svenska riksrådet och andra adelsmän.
När man träder in i domkyrkan uppstämmer kören i ”Te Deum laudamus” – Gud vi prisar dig. Från koret utropar ärkedjäknen att Gustav Eriksson nu är Sveriges kung. Sedan sjungs ”en härlig mässa om den heliga trefaldighet till en tacksägelse”. Kungavalet har därmed nu fått religiös stadfästelse.
Som avslutning håller kungen burspråk med de församlade på kyrkogården, det vill säga han talar med de församlade. Man prisar där Lübecks insatser och avger eviga löften om bistånd.
Herremötet är därmed avslutat men kungen och de svenska riksråden blir kvar för att att förhandla med lybeckarna om privilegierna och skulden till staden. Det blir tre dagars hårda förhandlingar innan man når en överenskommelse. Kungen vill dock inte sätta sitt sigill på överenskommelsen innan han har Stockholms slott i sin hand.
Nu riktas blickarna mot Stockholm och förhandlingarna om stadens kapitulation behöver skyndsamt återupptas. Ännu är Befrielsekriget inte över.
