Natten till den 27 maj lämnar Kalmars borgare norra stadsporten öppen. Allt enligt den hemliga överenskommelse man träffat med den svenska belägringshären utanför staden under ledning av Arvid Västgöte och Peder Hansson.
I en avledningsmanöver drar svenskarna först med sina knektar utanför stadsmuren mot den södra porten med vajande banér och drar på så sätt stadens danska knektars uppmärksamhet till sig i det att de tror det är där som de att kommer bli attackerade.
Samtidigt stormar svenskarna in genom den öppna norra porten och överrumplar de danska knektarna som ”tas vid halsen”.
Slottet lyckas hålla stånd men sätts under belägring av svenskarna. Efter en vecka faller även slottet när besättningen ger upp. Kalmar är nu i svenskarnas händer.
Stockholm med slottet Tre kronor. Vädersolstavlan 1530-tal.
I maj 1523 ger Gustav Erikssons långa belägring av Stockholm till slut resultat. Staden, nästan tömd på vanligt folk, lider brist på allt och den danskledda garnisonen på Tre Kronor under Henrik Slagheck begär nu dagtingan – alltså förhandlingar – ”ty de hade brist på alla nödtorfter, synnerlige på fetalien (livsmedel)”.
Men förhandlingarna går trögt. Henrik Slagheck önskar inte ha att göra med Gustav Eriksson utan söker i första hand förhandlingar med Lübeck som man hoppas ska kunna ge mera fördelaktiga kapitulationsvillkor. Gustav ser med ogillande på sådana initiativ.
På Svartsjö i Mälaren håller Gustav egna förberedande överläggningar med lübeckarna Bernd Bomhauwer och Hermann Plonnies om vad man kan och inte kan acceptera i samband med att danskarna uppger staden. Den 26 maj sänds lübeckarna som en förhandlingsdelegation till Stockholm för att inleda överläggningar med Henrik Slagheck. Men man kan inte komma överens om villkoren. Gustav Eriksson kan inte acceptera kraven från danskarna. Förhandlingarna avbryts då Herredagen närmar sig och såväl svenskar som männen från Lübeck måste bege sig till Strängnäs…
Kalmar är, liksom Stockholm, i maj 1523 ännu i danska händer. Men händelseutvecklingen går nu snabbt.
För Sören Norby som från sin bas i Kalmar väntat på nya order från kung Kristian vänds allt över ända när kungen går i landsflykt och Fredrik blir ny dansk kung. Norby seglar då till sitt huvudfäste i Visby men lämnar 60 knektar kvar i Kalmar. 30 på borgen och 30 i staden som växlar om.
Norbys order till knektarna är att om de inte kan hålla staden längre av brist på förnödenheter eller svenskarnas övermakt så ska de ”bringe allt det svenske folket i Kalmare om halsen (dvs halshugga), samka allt det gods och ägor där finnas kunde till skepps, bränna av staden och slottet och givande sig så till Wijsby.”
Denna skrämmande order kommer dock till kännedom för Kalmars borgare. De sätter sig då i kontakt med befälhavarna för den svenska belägringshären utanför staden, Arvid Västgöte och Peder Hansson. Man träffar en överenskommelse med svenskarna om att borgarna natten till den 27 maj ska lämna den norra stadsporten öppen…
Kungaval vid Mora stenar Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken 1555
Vid denna tid 1523 går en kallelse ut till ett så kallat herremöte i Strängnäs vid pingsttiden ”för rikets samtliga råd och män.”
Mötet har till stor del utlysts för att tillmötesgå de handelsmän från Lübeck som lånat ut stora summor för att finansiera upproret och som nu vill ha garantier för återbetalning och utlovade handelsprivilegier. För det krävs en pålitlig svensk motpart i form av både riksföreståndaren Gustav Eriksson och ett samlat riksråd. Helst en kung. Till den änden behöver först det svenska riksådet kompletteras och därefter behöver skulden till Lübeck lösas.
Inget i kallelsen anger något om ett förestående kungaval men någonstans i bakgrunden måste ändå ett kungval ha legat i luften. Situationen pekar mot det. Lübeck önskar det. Självständigheten kräver det. En ny svensk kung är den yttersta garanten för ett fast styre av ett självständigt Sverige.
Egentligen skulle en svensk kung väljas vid Mora ting av lagmännen i nio lagsagor. Allt enligt Magnus Eriksson landslag från 1300-talet. Men läget i landet är ett annat än på 1300-talet och nu får realpolitik gå före tradition.
Biskop Brask menar att kallelsen och mötet är prematurt, frampressat av Lübeck för att de ska få sina privilegier. Stockholm och Kalmar är ju ännu inte i svenska händer och rådet är ofullständigt. De lübska privilegierna bör man vänta med anför biskopen. Andra menar att Gustaf själv raskt vill få privilegierna avklarade innan Lübeck hemförlovar sina landsknektar. Utan dem kommer det bli svårare att sätta press på Stockholm att kapitulera. I värsta fall byter Lübeck sida och allierar sig med den nyvalde kung Fredrik av Danmark istället för Gustav Eriksson. I så fall kan hela befrielsekampen ha varit förgäves om hansestadens styrkor plötsligt vänds emot den svenske riksföreståndaren.
Chistian II forlader København. Målning av Rasmus Christianssen.
Idag för 500 år sedan blir situationen ohållbar för den avsatte Kristian Tyrann i Danmark och han seglar till Nederländerna. Detta får direkta följder på det det svenska Befrielsekriget, i positiv riktning.
Sören Norby, Kristians mäktige amiral som med sin flotta effektivt motarbetat Gustav Vasas erövring av Östersjöstäderna Stockholm, Kalmar och Åbo, känner ingen sympati med den nye danske kung Fredrik utan har endast svurit lojalitet till kung Kristian. Men när denne nu gått i landsflykt blir det för Sören Norby oklart vad han ska ägna sig åt från sin bas i Kalmar. I alla händelser ter sig en ny undsättningsexpedition till Stockholm allt mer avlägsen. Istället planerar Norby att dra sig tillbaka till sitt högkvarter i Visby.
På slottet Tre kronor i Stockholm inser Henrik Slagheck att ingen hjälp kommer att nå honom. Staden och slottsbesättningen lider brist på allt efter många månader av belägring av Gustav Erikssons styrkor. Slagheck kommer att behöva välja – slåss, förhandla eller kapitulera?
Denna dag för 500 år sedan får Danmark en ny kung. Hertig Fredrik av Holstein väljs nu till ny regent efter den avsatte kung Kristian, som dock ännu håller Köpenhamn och Malmö.
I Sverige drar man å ena sidan en suck av lättnad. Med kung Kristian borta ur leken försvinner också hoten om Sören Norbys återkomst till Stockholm.
Samtidigt är det problematiskt att den nye danske kungen uttrycker en vilja att låta Kalmarunionen bestå. Länge har ju befrielsekampen i Sverige fokuserat på den förhatliga kung Kristian ”Tyrann” men nu står det klart att unionsanspråket kvarstår, oavsett vem som är kung i Danmark. Sverige måste nu visa sig Danmark jämbördigt och utse sin egen kung. Men en kung måste väljas. Traditionellt ska kungaval ske vid Mora stenar. Men nu får realpolitik gå före tradition. Planerna inleds på ett så kallat riksmöte eller herredag där man har för avsikt att utse en ny svensk kung. Men var och när det ska hållas är ännu osäkert.
Karl Knutsson Bonde, död 1470. I mars 1523 den senaste kungen över ett självständigt Sverige.
I fastetiden 1523 får Gustav Eriksson vetskap om att Lübeck har gjort en överenskommelse med hertig Fredrik, Danmarks tronpretendent nu när kung Kristian är avsatt.
Avtalet innehåller allt vad Lübeck vill ha i termer av återställande av tidigare handelsprivilegier. Som motprestation lovar Lübeck att stödja hertig Fredriks planer på att väljas till kung i Danmark efter den avsatte kung Kristian, som dock fortfarande håller Själland.
Sverige nämns bara i en bisats i det som kommer till den svenska riksföreståndarens kännedom men det finns en del i avtalet som ännu är hemlig. Där nämns att Kalmarunionen som sådan skall bestå! Den här klausulen som bara pö om pö uppenbaras för Gustav Eriksson kommer sätta ny press på befrielserörelsen.
Om Danmark får en ny kung som med Lübecks stöd vill återupprätta unionen så har Sverige inte längre nån stark bundsförvant att förlita sig på. Det kommer inte gå att agera passivt gentemot en ny dansk regent. Sverige kommer att behöva hävda sin egen självständighet fullt ut gentemot både Danmark och Lübeck och det finns bara ett tydligt sätt att göra det på – man måste välja en egen kung! Något som Sverige inte haft sedan Karl Knutsson Bondes död 1470.
”In februario förskickade Herr Götstaff Larentz Siggison med en god hop krigsfolk in i Norge (ibland vilke var ock en fänike knektar, halvparten Svenske och halvparten Tyske, för vilke Henrik van Cöllen var hövitsman) att göra där Kung Cristierns folk någon avbräck, och taga där någre landsändar in om de kunde.” Så skriver Peder Swart i sin krönika om början av 1523.
Anfallstaktiken fortsätter från Gustav Eriksson. Attacken mot Norge når till skillnad mot fälttåget mot Skåne viss framgång. Man tar Viken och Karlsborgs slott.
Ändå är det inte på slagfältet kriget kommer att avgöras. Utvecklingens centrum ligger nu i Danmark varfrån skeendet kommer att styras de närmaste veckorna. Vem ska bli ny kung när kung Kristian har avsatts? Det kommer rapporter om underhandlingar mellan Lübeck och hertig Fredrik av Holstein. Vad detta kommer att innebära för Sverige är ännu så länge oklart…
Medan det råder dödläge runt belägringarna i Kalmar och Stockholm beslutar sig Gustav Eriksson för att inleda ett fälttåg mot själva Danmark. De dyra tyska landsknektarna kan inte sitta sysslolösa kring städerna. Uppmarschen har inletts redan i januari. Men den 6 februari lämnar trupperna Jönköping och tågar söderut mot det danska Skåne. Befälhavare är Berend von Melen och Lars Siggesson Sparre.
Men vädrets makter gör vinterfälttåget svårt att genomföra när ett töväder hindrar soldaterna att avancera. Andra källor menar återigen att knektarna har låg moral beroende på den magra solden i simpla klippingar. Fälttåget avbryts snart. En del av trupperna återvänder till Kalmar. Därifrån kommer man göra förnyade försök under våren, då mot Blekinge. En annan kontingent förbereder ett fälttåg mot Norge för att orsaka skada där.
Motståndet måste fortsätta om Sverige ska uppnå varaktig självständighet oavsett vem som är kung i Danmark. Med kung Kristian avsatt närmar sig Lübeck och hertig Fredrik av Holstein alltmer varandra. Det är oklart vad detta kommer att leda till för svensk del…
Den 20 januari 1523 skickar de sammansvurna danska biskoparna och adelsmännen ett brev till kung Kristian där man uppsäger sin trohet mot kungen. Sammansvärjningen har nu alltså övergått i öppet uppror som i praktiken innebär att Kristian II avsätts som dansk kung. Anledningen är ett utbrett inhemskt missnöje mot nya skatter och indragna privilegier.
För den svenska frihetskampen kommer detta innebära nya möjligheter. När kung Kristian är ute ur leken kommer det vara lättare att resa svenska självständighetskrav. Sverige har lidit under kung Kristians järnhand i flera år och vad som än kommer istället kommer det innebära mindre aggression från dansk sida, man mäktar det inte längre. Gustav Eriksson inser Danmarks svaghet och tänker utnyttja tillfället för egen del…
