Del 6

Med sikte på Westerås…

Innan Gustav ger sig av till Hälsingland för att vinna stöd för frihetskampen delar han sin styrka i olika delar. En ska följa honom till Hälsingland.

De andra delarna ska stanna i Dalarna under befäl av Lasse Olsson, som vi känner från Mora, och Peder Svensson i Vibberboda, en bergsman från Falun.

En fjärde styrka under Olof Bonde sätts upp för att samla stöd från Närke. Enligt planen ska man sedan på utsatt dag anfalla Västerås från var sitt håll. Gustav norrifrån och Olof Bonde från väster. Bonde beger sig därför till Lindesberg och Närke där allmogen ”bevisar sig manlige” enligt krönikan.

Innan man skiljs åt bestämmer man dag: Den 29 april ska man slå till mot Västerås i en kniptångsmanöver – kung Kristians främsta fäste i regionen.

Del 5

Kampen om Hälsingland

Dalarna och Gustav Eriksson skickar nu brev till Hälsingland och frågar om de vill ”visa sig manliga som sina förfäder” och gå med i kampen mot kung Kristians tyrranni.

Enligt en gammal tradition skall bergsmännen, om de t.ex. ansluter sig till ett uppror, i ett brev meddela hälsingarna sitt beslut varefter dessa förväntas agera på samma sätt. Gustav har nu hela Dalarna med sig och hälsingarna borde alltså enligt gammal sedvänja omedelbart ansluta sig till upproret. Gustavs plan är att med stöd av hälsingarna bemäktiga sig det viktiga Västerås.

Samtidigt kommer dock brev till hälsingarna från ärkebiskop Trolle i Stockholm. Ärkebiskopen varnar dem för att falla ifrån och ansluta sig till upproret. Det blir därför tvist i Hälsingland om hur man ska ställa sig.

I det läget beslutar sig Gustav att göra som han gjort tidigare – satsa på sin egen övertalningsförmåga och bege sig till Hälsingland för att tala till allmogen…

Del 4

Bergslagen ansluter till upproret

I slutet av februari återvänder Gustav Erikssons bondehär till Stora Kopparberget vid Falun, nu med en stor här om 1500 man. Men denna gång tycks man inte ha utövat våld och plundring utan talat till bergsmännen på kyrkbacken efter söndagens gudstjänst.

Kanske är det nyheten om att kung Kristian har avbrutit sin eriksgata och farit hem till Danmark. Kanske är det de många avrättningarna som följt utmed hans hemresa. Troligare är att det är kungens nya påbud att alla måste lämna in sina vapen till kungens fogdar – men bergsmännen lovar nu både lydnad och manskap med uppsträckta händer och ansluter därmed till upproret. Med det är nu hela Dalarna delaktigt i upproret mot kung Kristian under Gustav Eriksson.

Men ett landskap kan knappast ensamt gå mot kungen. Därför måste man söka stöd från andra landskap. Gustav Eriksson skrider till verket…

Del 3

Dalarnas sigillstamp säkras

Från Kopparberget drar bondehären vidare till Tuna, en av byarna i det som senare ska växa fram till Borlänge. Det är här tingsplatsen finns för Dalarna och antagligen är det också här som sigillstampen för Dalarna förvaras. Den får nämligen Gustav Eriksson med sig innan hans styrkor drar sig tillbaka.

Med sigillstampen i sin ägo kan man nu skicka brev till andra landsändar och stämpla breven med Dalarnas sigill. Det ger upproret en starkare ställning än när Gustav bara kunde hävda stöd av socknarna i norra Dalarna.

Efter denna räd mot södra Dalarna drar sig troppen tillbaka norrut. Men bara tillfälligt…

Del 2

Räden mot Kopparberget

Bondeuppbådet under Gustav Eriksson gör nu sin första attack mot en av kung Kristians nyckelorter. Det sker mot Stora Kopparberget/Falun i södra Dalarna. Här finns kungens fogde, tyska bergsmän och därtill en mängd varor.

Upprorshären plundrar stadens förråd av tyger, vapen och skattemedel. Man tillfångatar också kungens fogde Kristoffer Olsson ”och några andra förrädare” och försvinner snabbt med både honom och det beslagtagna godset. Tyget kommer bli användbart för den bondehär man håller på att utrusta och blir till uniformer och fanor.

Överfallet är givetvis en indirekt krigsförklaring mot kungen och kommer att skicka en stötvåg till landets styresmän i Västerås och Stockholm. Är det ännu en revolt mot kung Kristian på gång i norra delen av riket? Redan tidigare har smålänningarna visat sig upproriska.

Hären under Gustav Eriksson drar nu vidare…

Del 1

Nordanvinden börjar blåsa…

I februari 1521 – ”i fastlagstiden” – har en stor hop på ca 400 bönder från norra Dalarna samlats i Mora under Gustav Erikssons ledning. Beväpnade med yxor, armborst, klubbor och bågar börjar man nu röra sig söderut.

Förutom bönderna finns flera frälsemän med i den nybildade hären samt vännen Lasse Olsson som förmådde Morakarlarna att jaga ifatt Gösta på skidor.

Målet för hären är de södra socknarna i Dalarna där kung Kristians fogdar styr och dit ingen budkavle om resning ännu nått. Det finns särskilt en nyckelort där det finns både pengar, tyger och vapen – lockande för en ännu illa rustad trupp…

Kampglöden är förmodligen stor men chanserna för att ett uppror ska lyckas är små rent statistiskt sett. Men det finns några gamlingar i Mora som tyckt sig se tecken till kommande framgång. Peder Swart skriver:

”Wore och någre gamble men the them thet förehölle för ett tröstteken, att så offta Dalekaraner och Her Götstaff handlade på thenne saak war altijdh nordan wäder, hwilket the hade för ett gamalt merke att Gudh skulle giffue lycken thet hon skulle wara medh them.”