Månad: mars 2021

Del 5. Kampen om Hälsingland

Dalarna och Gustav Eriksson skickar nu brev till Hälsingland och frågar om de vill ”visa sig manliga som sina förfäder” och gå med i kampen mot kung Kristians tyrranni.

Enligt en gammal tradition skall bergsmännen, om de t.ex. ansluter sig till ett uppror, i ett brev meddela hälsingarna sitt beslut varefter dessa förväntas agera på samma sätt. Gustav har nu hela Dalarna med sig och hälsingarna borde alltså enligt gammal sedvänja omedelbart ansluta sig till upproret. Gustavs plan är att med stöd av hälsingarna bemäktiga sig det viktiga Västerås.

Samtidigt kommer dock brev till hälsingarna från ärkebiskop Trolle i Stockholm. Ärkebiskopen varnar dem för att falla ifrån och ansluta sig till upproret. Det blir därför tvist i Hälsingland om hur man ska ställa sig.

I det läget beslutar sig Gustav att göra som han gjort tidigare – satsa på sin egen övertalningsförmåga och bege sig till Hälsingland för att tala till allmogen…

Del 6. Med sikte på Westerås…

Innan Gustav ger sig av till Hälsingland för att vinna stöd för frihetskampen delar han sin styrka i olika delar. En ska följa honom till Hälsingland.

De andra delarna ska stanna i Dalarna under befäl av Lasse Olsson, som vi känner från Mora, och Peder Svensson i Vibberboda, en bergsman från Falun.

En fjärde styrka under Olof Bonde sätts upp för att samla stöd från Närke. Enligt planen ska man sedan på utsatt dag anfalla Västerås från var sitt håll. Gustav norrifrån och Olof Bonde från väster. Bonde beger sig därför till Lindesberg och Närke där allmogen ”bevisar sig manlige” enligt krönikan.

Innan man skiljs åt bestämmer man dag: Den 29 april ska man slå till mot Västerås i en kniptångsmanöver – kung Kristians främsta fäste i regionen.

Del 7. Tyrannen har lämnat landet

Medan Gustav Eriksson och hans mannar mobiliserar i Dalarna så avslutar kung Kristian sin blodiga hemresa genom landet.

Dess hemska final sker i Nydala kloster i Småland där kungen i februari låter dränka sex munkar för att de påstås undanhålla förnödenheter från hans stora tropp. Det är nu kungen får sitt epitet ”tyrann”, Kristian Tyrann.

Meningen var att kungen skulle ha fortsatt på sin Eriksgata norrut från Småland men pengarna och tålamodet är slut. Kungen lämnar Sverige med tunga blodspår efter sig. Runt om i landet pyr missnöjet och upprorsstämning råder i både Småland och Västergötland. Kanske inte främst över kungens alla avrättningar utan över hans nya påbud – nya skatter och så den hatade lagen att allmogen måste lämna in sina vapen.

Kvar på slotten i städerna sitter kungens män och fogdar. När man nu får reda på hur Gustav Eriksson uppviglar allmogen i Dalarna kan man inte låta lokala fogdar ensam ta hand om det. Arkitekterna från Stockholms blodbad – nu de facto landets styresmän – Didrik Slagheck, hans bror Henrik samt ärkebiskop Trolle rustar nu en styrka som ger sig av för att slå ner upproret.

I ett brev från Stockholms stad daterat den 14 mars 1521 anges att konungen utsänt en stor styrka under bröderna Slagheck ”som nu är i Västerås”. Upproret måste nedkämpas med våld.

Del 8. En sista fredstrevare…

I mitten av mars görs ett sista försök till fredlig lösning på upproret i Dalarna. Det svenska rådet – lojalt med unionskungen och Didrik Slagheck – sänder ett brev till Dalarna där man erbjuder fred och förlikning samt fri lejd för Gustav Eriksson. Men brevet talar för döva öron. Dammluckorna har redan öppnats och rådets löften tror man inte längre på. Gustav Eriksson vet också vad kung Kristians löften är värda. Brevet besvaras inte ens vad vi vet.

Nu står det klart att parterna kommer göra upp på slagfältet. Frågan är bara var, när och hur? Det vet ingen ännu. Och förstås – vilken sida som är starkast. En ilsken bondehär eller en yrkesarmé av utländska soldater med kavalleri och eldvapen. Statistiken talar för kungens yrkesarmé. Gustav Erikssons uppror får sätta sitt hopp till antalet stridande mannar man kan mobilisera. En tillräckligt stor, tillräckligt tränad och tillräckligt motiverad bondehär KAN stå emot en mindre yrkesarmé.

Gustav Eriksson gör vad han kan och har nu begett sig till Hälsingland för att på plats förmå landskapet att gå med i striden.

Kvar i Dalarna lämnar han befälet till Peder Svensson, som snart kommer att sättas på prov…

Del 9. Stockholm förklarar sig lojalt med kung Kristian

Det står nu klart i hela landet att nåt allvarligt håller på att hända i Dalarna. Städer och byar måste bekänna färg. På vems sida står man? På kung Kristians eller på upprorets?

Stockhom som drabbades hårt av utrensningar i samband med blodbadet i november är nu en bastion för trohet mot kung Kristian. I ett brev daterat den 28 mars bedyrar stadens borgmästare och råd sin trohet mot kungen och skriver till honom:

”…här i Stockholm och denna landsända står allting väl till, Gud ske lov, dock pågår något uppror i Dalarna under Göstaf Ericson och hans parti och vi fruktar av det vi hört att sådant flerstädes i landet av Gustav Ericsson förbereds vilket vi förmodar att ers nåde redan fått underrättelse om.”

I brevet lovar stadens representanter vidare kung Kristian att man med ”Gudz hielp” ska ”beskicke of forware” hans ”nades stadt Stocholm” mot upprorsmakarna.

De stockholmare som ännu är lojala med självständighetskampen lämnar nu staden för att bege sig norrut och kunna ansluta till upproret. En av dem är den hårdföre Peder Fredag. Målet är Hälsingland där Gustav nu sägs befinna sig.