Del 32. Kung Kristian slår tillbaka
I slutet av september 1521 återvänder kung Kristian till Köpenhamn. Hela sommaren har han vistats hos sin sin svåger kejsar Karl V i Nederländerna. Det har inte varit någon nöjesresa. Kung Kristian har arbetat för att få sin mäktige svågers stöd – pengar, krigsfolk men framför allt påtryckningar av kejsaren för sin offensiva politik gentemot Hansan och Lübeck. Kungen vill kontrollera Hansan och lägga den lukrativa östersjöhandeln helt under sig, vilket han delvis lyckats med med diverse förbud och handelshinder. Den 30 september uppmanar han strängeligen lybeckarna att inte hjälpa de upproriska svenskarna och hotar med repressalier. Hansans skepp måste först till Köpenhamn och ta pass för att få segla på Sverige. Hansestäderna är rasande över diktaten. Kejsaren manar kungen till förhandlingar med Hansestäderna.
Upproret i Sverige är ett annat problem för kungen som dock inte kräver samma diplomati. Uppror ska krossas och här är det ren styrka som behövs. Och Kristian tänker inte lägga fingarna emellan. Dödshotet från kungen hänger över hela det svenska upproret och dess pådrivare.
Men missnöjet med kungen pyr även i hemlandet Danmark. Vid landets södra gräns härskar kungens farbror hertig Fredrik i Holstein som gör anspråk på kungakronan.
Så tvingas kung Kristian till ett slags trefronstkrig där upproret i Sverige bara är en av tre problemhärdar. Kungens fiender drivs sakta i famnen på varandra på grund av den gemensamma fienden.
Det är befrielsekrigets smala lycka att kungen inte kan ägna upproret i Sverige all sin kraft utan tvingas kryssa mellan motståndarna. Historiker menar att hade kungen bara kommit överens med Lübeck och Hansan så hade inte Gustav Erikssons uppror lyckats. Men kung Kristian är alltför hårdför, alltför kompromisslös. Han vill krossa alla sina fiender.
En eskader med danska skepp skickas nu av kungen till Stockholm med 400 man tyska legoknektar till stadens förstärkning. De kommer göra livet surt för de svenska belägrarna…