19 maj 1521

Del 18

Slaget om Uppsala

Ryktet har gått i Uppsala att Gustav Erikssons upprorsarmé under Lasse Eriksson och Lasse Olsson har slagit läger en bit utanför staden. Då den viktiga Eriksmässan närmar sig – när staden traditionsenligt ska föra S:t Eriks reliker i procession till Gamla Uppsala – skickar kyrkans folk bud till upprorshären att man önskar genomföra högtiden utan störningar. När sändebudet anländer till lägret på Rymningen får de löften om att mässan den 18 maj inte ska störas.

I Uppsala styr fogden Bengt Bjugg med en armé av 100 ryttare och 3 knektrotar och han tänker inte låta sig skrämmas av rykten om fiendens närmande. Man firar Eriksmässan som seden bjuder den 18e och Bjugg håller samma kväll stor fest på biskopsgården med vin, dans och sång som pågår till efter midnatt.

Men klockan två på natten till den 19e har löftesfristen löpt ut. Upprorshären anfaller i skydd av mörkret. Lasse Olsson och Eriksson röjer snabbt några vaktposter och omringar biskopsgården. Där inne vaknar man och börjar avfyra sina hakebössor mot inkräktarna vilka svarar med att sätta delar av biskopsgården i brand. Bjuggs folk svarar med samma mynt mot svenskarna vilka dock lyckas släcka elden runt om dem.

Bjugg förstår att han antingen kommer brinna inne eller bli svenskarnas fånge och gör en utbrytning där han i full fart spränger iväg till häst med sitt hovfolk. Svenskarna följer efter honom men hinner inte ifatt. Man lyckas dock avfyra en armborstpil som träffar Bjugg i armen. Sårad flyr han till Stockholm där han avlider några veckor senare.

Uppsala är nu i upprorets händer. Bud går till Gustav Eriksson i Västerås som snart kommer att bege sig till staden. Han kommer då att befinna sig farligt nära Stockholm där ärkebiskop Trolle och Didrik Slagheck finns med sitt folk…

Publicerat den

14 maj 1521

Del 17

Gustav Vasas fältherrar

Lasse Olsson och Lasse Eriksson

Under hela befrielsekriget deltar inte Gustav Eriksson i de regelrätta striderna nästan alls. Som vi tidigare nämnt är det en försiktighetsåtgärd för att skydda kampens ledare från att stryka med. Sten Sture den yngres död hade ju inneburit ett svårt avbräck i självständighetskampen 1520.

Istället är det två namn som ständigt återkommer som befälhavare för de stridande och som nästan alltid har framgång – Lasse Olsson och Lasse Eriksson. Med outtröttlig energi och strategiskt snille lyckas de två enskilt och i samverkan gång på gång överlista Kung Kristians män genom bakhåll, överraskningsanfall och i strid man mot man.

Lasse Olsson mötte vi första gången när Gustav Eriksson var på väg genom snön mot norska gränsen i slutet av december 1520. Det var då Lasse Olsson anlände till Mora och övertygade Morakarlarna att sätta efter Gustav för att göra honom till deras hövitsman. Utan den insatsen hade förmodligen Gustav Eriksson tågat ut ur landet och ut ur historien. Se posten från Gustav Vasas äventyr i Dalarna 500 år, del 16

Sen dess har Lasse Olsson stått vid Gustavs sida genom hela befrielsekriget. Han var med till Hälsingland och avgjorde i april slaget i Västerås.

Lasse Eriksson anslöt först i mars-april 1521 i Hedemora och förde direkt befäl över halva styrkan i slaget i Västerås. Han beskrivs bara som en hovman och duglig karl ”vilken av herr Gustaf mot fienden mycket blev brukad.”

När vi nu skriver maj 1521 är det igen dessa herrar som går i bräschen när siktet ställs mot Uppsala. Lasse Eriksson har själv först fått dra iväg tillsammans med en yngling vid namn Jöns Olsson. Men den sistnämnde blir attackerad och nedstucken av Uppsalas fogde Bengt Bjugg vid Torstuna norr om Enköping. Bjugg går sedan direkt mot Lasse Eriksson som ligger i Enköping. Efter en hård drabbning drivs dock ”Bjuggen” på flykten.

Lasse Eriksson skickar då bud efter Lasse Olsson att komma och möta honom på Rymningen, ett fält mellan Enköping och Uppsala. Därifrån drar de nu upp planerna på hur man ska attackera ”Bjuggen” i Uppsala på bästa sätt…

Publicerat den

5 maj 1521

Del 16

Slaget om Västerås – följder

Mynt som Gustav Vasa lät prägla under Befrielsekriget och som imiterade kung Kristians mynt med samma namn.

Segern för upprorssidan i slaget vid Västerås förändrar spelplanen för Befrielsekriget. Överste Heidersdorf skriver skriver till kung Kristian att det kommer att bli nödvändigt att utrymma Västerås på krigsfolk (unionssidan håller ju fortfarande slottet) och att hela landet riskerar att gå förlorat. Kung Kristians sida är nu på defensiven medan upprorsarmén planerar för fortsatt expansion.

Från Västerås kan Gustav Eriksson nu sätta sig i förbindelse med de södra landskapen och de uppror som pågår också där. (Dalkarlarna var ingalunda ensamma om att revoltera mot Kung Kristian.) Bud går till både Småland och Västergötland. I Värmland startar en egen resning när nyheten om segern vid Västerås når dem. Också i Östergötland vaknar nu en upprorsrörelse. Hela landet är i gungning.

Gustavs strategi är att hindra fienden från att koncentrera sina styrkor genom att gå till anfall på flera olika punkter samtidigt. Ett flertal styrkor avdelas för att belägra de viktigaste slotten, Nyköpings slott under Lars Petersson, Örebro slott under Olof Bonde, Stegeborgs slott under Arvid Västgöte och Västerås slott under Lambrekt Matsson. Sörmlänningarna belägrar Hörningsholm.

En annan viktig följd av slaget är att upproret kommer i besittning av Sala silvergruva. Det gör att man kommer att kunna prägla silvermynt och därmed kan betala både inhemska knektar och krigshjälp från utlandet. Det är dyrt att bedriva krig och ingen kan i längden segra utan en krigskassa.

Gustavs egna kärntrupper tar nu sikte på Uppland och Uppsala. Men där sitter den hårdföre fogden Bengt Bjugg som kommer att bjuda hårt motstånd…

Publicerat den