Del 17. Gustav Vasas fältherrar
Under hela befrielsekriget deltar inte Gustav Eriksson i de regelrätta striderna nästan alls. Som vi tidigare nämnt är det en försiktighetsåtgärd för att skydda kampens ledare från att stryka med. Sten Sture den yngres död hade ju inneburit ett svårt avbräck i självständighetskampen 1520.
Istället är det två namn som ständigt återkommer som befälhavare för de stridande och som nästan alltid har framgång – Lasse Olsson och Lasse Eriksson. Med outtröttlig energi och strategiskt snille lyckas de två enskilt och i samverkan gång på gång överlista Kung Kristians män genom bakhåll, överraskningsanfall och i strid man mot man.
Lasse Olsson mötte vi första gången när Gustav Eriksson var på väg genom snön mot norska gränsen i slutet av december 1520. Det var då Lasse Olsson anlände till Mora och övertygade Morakarlarna att sätta efter Gustav för att göra honom till deras hövitsman. Utan den insatsen hade förmodligen Gustav Eriksson tågat ut ur landet och ut ur historien.
Sen dess har Lasse Olsson stått vid Gustavs sida genom hela befrielsekriget. Han var med till Hälsingland och avgjorde i april slaget i Västerås.
Lasse Eriksson anslöt först i mars-april 1521 i Hedemora och förde direkt befäl över halva styrkan i slaget i Västerås. Han beskrivs bara som en hovman och duglig karl ”vilken av herr Gustaf mot fienden mycket blev brukad.”
När vi nu skriver maj 1521 är det igen dessa herrar som går i bräschen när siktet ställs mot Uppsala. Lasse Eriksson har själv först fått dra iväg tillsammans med en yngling vid namn Jöns Olsson. Men den sistnämnde blir attackerad och nedstucken av Uppsalas fogde Bengt Bjugg vid Torstuna norr om Enköping. Bjugg går sedan direkt mot Lasse Eriksson som ligger i Enköping. Efter en hård drabbning drivs dock ”Bjuggen” på flykten.
Lasse Eriksson skickar då bud efter Lasse Olsson att komma och möta honom på Rymningen, ett fält mellan Enköping och Uppsala. Därifrån drar de nu upp planerna på hur man ska attackera ”Bjuggen” i Uppsala på bästa sätt…