Minnesstenen vid Norrala kungsgård i Hälsingland som markerar platsen för Gustav Eriksson tal till hälsingebönderna tredje dag påsk 1521.
På tredje dag påsk 1521 talar Gustav Ericsson till en stor samling hälsingebönder vid Norrala kungsgård i Hälsingland. Med sig har han ett följe under Lasse Olssons ledning. Målet är nu att övertyga de något tveksamma hälsingebönderna att gå med i upproret på riktigt:- Vill ni söndra er slätt från både Dalarna och bergslagen som nu gjort gemensam sak? Eller vill ni stå som en man med dem som era fäder och föräldrar alltid gjort tillförne?
Men hälsingarnas svar är fortfarande avvaktande. Man vill se vart det hela tar vägen. Gustav och hans tropp drar vidare till Gästrikland. Här mottas man mera positivt och landskapet ansluter sig. Gävle blir den första staden som går med i upproret. Personer som hållit sig gömda går nu också med. Liksom Peder Fredag och Jöns Warg som nått fram från Stockholm.
Men medan Gustav Eriksson värvar folk i andra landskap ser kungens män i Västerås sin chans att slå ner upproret när dess ledare är borta. Under Didrik Slaghecks och ärkebiskop Trolles ledning rör man sig med kavalleri och fotsoldater upp mot Dalälven med målet att krossa det upproriska dalfolket…
Det kommer bli Peder Svensson som får möta attacken nånstans längs Dalälven…
Medan Gustav Eriksson är i Hälsingland utnyttjar de kungatrogna situationen och marscherar med sina utländska knektar och ryttare mot Dalarna. Nu ska upproret krossas i sin linda! Bröderna Slagheck leder hären från Västerås och ger sig av mot Dalälven som bildar naturlig gräns mot Dalarna. Inga egentliga broar finns vid den här tiden utan man måste ta båtar och flottar över vid olika färjeplatser.
Men dalfolket under Peder Svensson och Olof Bonde har förstått att fienden är i antågande och man beordrar att alla färjor och båtar tas över till dalasidan. På så sätt kommer man åtminstone kunna uppehålla fienden ett tag.
Kungahären tvingas därför att slå läger vid en plats som kallas Brunnbäcks färja en bit från Avesta. Det är nu Befrielsekrigets första egentliga sammandrabbning sker.
Dalkarlarna har slagit läger mitt emot kungahären på andra sidan älven. I skydd av mörkret börjar man nu beskjuta unionsarmen med pilbågar och armborst. Det blir en skur av projektiler som tvingar unionshären att bryta upp och retirera.
En avdelad grupp av dalkarlarna har samtidigt korsat älven nedströms från färjestället och närmar sig dansklägret från landsidan. I skydd av mörkret går man till anfall samtidigt som Olof Bonde korsar älven vid färjan med återstoden av upprorstyrkan.
Huvudstriden kommer att utspela sig på en öppen plats som kallas Sonnbohed. Dalkarlarna får snabbt ett övertag. Huvuddelen av fienden görs ned, andra kastar sig i älven, många tas till fånga och de övriga flyr. De flyende förföljs en lång bit in i Västmanland. Några lyckas återvända till Västerås.
Slaget är en stor seger för upproret och tippar nu balansen för fortsättningen av befrielsekriget. Från att har varit utsatt för unionssidans förföljelser är det nu Gustav Eriksson och hans här som är på offensiven och de unionstrogna kommer att få försvara sig.
För upproret är detta en stor triumf. Och siktet är nu inställt på Västerås…
När Gustav Eriksson återkommer till Dalarna kan man glädja sig åt framgången vid Brunnbäcks färja. Genom list och bakhåll lyckades man där driva danskhären på flykten.
Men när upproret nu vill expandera utanför hemtrakterna i Dalarna måste bondehären genomgå en förvandling. Det duger inte med en hop uppretade bönder. Om man går mot Mälardalen kommer man att få möta en yrkesarmé på öppen mark och dalkarlarna måste på samma sätt lära sig strida som en riktig armé – välorganiserat och med tydliga avdelningar bland de stridande. Rotar och fänikor kallades de på Gustav Vasas tid.
Man samlas nu därför i Hedemora för att öva och dra upp strategin för hur härtåget ska nå framgång utanför Dalarna. Det blir ett arbete som kräver både kunskap, erfarenhet och disciplin. Och det har upprorshären med flera befälhavare som var med i Sten Stures strider på 1510-talet.
Samtidigt måste man kunna börja avlöna krigsfolket och i Hedemora slås nu de så kallade Dalaklippingarna i metall för att betala soldaterna som går med vecka efter vecka. (Se bild.)
När organisationen och avlöningen bedöms tillfredsställande börjar man fälttåget. I mitten av april lämnar man Dalarna och ger sig av mot kung Kristians befästa stad – Västerås.
Upprorshären har nu närmat sig Västerås och slår läger i Romfartuna, nån mil från staden. Man förbereder sig nu för strid. Bland annat tillverkas långa pikar som kan hejda danskarnas rytteri.
Man har uppskattat att upprorsarmen under Gustaf Eriksson nu uppgår till 3-4000 man fotsoldater samt ca 130 ryttare. Plus då Gustavs livvakt, Livgardet. Livvakten har fått 4 nya personliga livvakter, bland annat Anders Persson på Rankhyttan som tvekade att låta Gustaf bo på hans gård när Gustav var på flykt genom Dalarna.
Fem dagar senare bryter armén upp mot Västerås. Styrkan är indelad i två avdelningar, den ena under Lasse Olsson och den andra under den nytillkomne Lasse Eriksson. Gustaf för själv inte befäl men utfärdar tydliga instruktioner. Förmodligen har man lärt sig av Sten Sture den yngres frånfälle vintern 1520 – ledaren ska inte själv stå främst på slagfältet. Det kan stå rörelsen dyrt om han stupar. Nu utfärdar Gustav Erikssons också en formell krigsförklaring mot kung Kristian II. På så sätt lyfts konflikten från ett uppror till ett krig mellan två parter med samma mål – att själv styra landet.
Allt tycks gå upprorets väg men vid den här tiden kommer man att ställas inför sitt första stora bakslag…
Medan upprorets huvudstyrka intar ställningarna utanför Västerås lider man ett stort bakslag i grannstaden Köping. Minns ni befälhavaren Peder Uggla som figurerat tidigare i följetongen? Hans uppgift var ju att bege sig västerut och resa Närke och västra Västmanland för upprorets sak och sedan möta Gustav Eriksson på utsatt dag utanför Västerås.
Uggla möter dock motstånd från Anders Persson, regeringstrogen befallningsman på Örebro slott. Persson drar också runt i länet med sina styrkor och manar till trohet mot kung Christian. Detta blir en utmaning för Peder, som är ung och oerfaren. Han börjar jaga Anders Persson med sina styrkor och jakten leder till Köping som Peder Uggla med lätthet intar. Väl inne i Köping firar Peder Uggla och hans trupper framgången. Men medan Peder och hans mannar dricker sig berusade beger sig Anders Persson till Västerås där ytterligare 300 man ställs till hans förfogande av biskop Didrik Slagheck, som för befälet i staden. Vid midnatt kommer Anders Persson till Köping med sina förstärkningar. Peder Uggla har inte ens satt ut vaktposter och alla sover den drucknes sömn. Massakern blir fruktansvärd. Under natten till den 26 april upphör Peder Ugglas styrka att existera som stridande förband. Peder själv blir nedstucken medan han sover i ”lakanssäng”.
Detta vet dock inte Gustav Eriksson och hans mannar av när de nu gör sig redo utanför Västerås. Men de kommer att få klara slaget utan axeltrupperna under Peder Uggla. Den avdelningen finns inte mer.
Men nu skymtar folket på Västerås slott bondearmén som samlas på Badelundaåsen…
Gustav Eriksson hindrar sina mannar från att supa sig fulla. Målning i Västerås stadshus.
Idag för 500 år sedan stod slaget vid Västerås. Upprorshären under Gustav Eriksson har dagen innan slagit läger på Badelundaåsen utanför staden. Där inne ligger Didrik Slagheck med sin armé av knektar och ryttare.
Det normala i det här läget, när stora bondearméer drar runt, är att man reser vindbryggan till slottet och sedan använder eldvapen och överraskande utfall mot den skräniga hopen. Men Didrik Slagheck är varken tålmodig eller någon skicklig strateg utan vill ta till våld och beordrar överste Heidersdorf att gå till attack med det danska rytteriet. Heidersdorf önskar egentligen hålla sig på defensiven men Slagheck tvingar honom att dra ut trots att den mångdubbelt större bondehären.
700 man fotfolk och ca 250 ryttare spränger därför ut ur slottet och ut ur staden för att gå till attack mot bondearmén.
Mitt på Badelundaåsen, nordväst om Västerås, möts de båda styrkorna. Men regeringstruppernas rytteri kommer till korta mot den mur av pikar som reses. Samtidigt skjuter dalkarlarna skurar av pilar mot fienden. Detta får rytteriet att retirera i vild panik vilket skapar oordning och förluster bland det danska fotfolket som flyr in i staden igen.
Lasse Eriksson tar upp förföljandet. Inne i staden möts man av danskarnas eldvapen som avfyras av bösseskyttarna på torget. Dessa blir dock attackerade bakifrån av Lasse Olssons avdelning som faller bösseskyttarna i ryggen. Samtliga bössor faller i svenska händer.
Då danskarna inser att de måste fly sätter de eld på staden och beger sig till området runt slottet och klostret där de förskansar sig. Inne i staden börjar svenskarna fira att staden fallit i deras händer med plundring och genom börja tömma förråden av vin och öl.
I detta läge kunde historien från Köping ha upprepat sig. De överlevande danskarna utnyttjar respiten för att reorganisera sig och sätter in ett nytt anfall mot stadens centrum. Efter en lång drabbning i ett Västerås som står i lågor lyckas Lasse Olsson åter driva danskarna på flykten som igen förskansar sig i klostret och på slottet.
När Gustav kommer in i staden finner han sitt folk i full färd med att tömma stadens vintunnor för att fira segern. Gustav låter då hugga sönder både vin- och öltunnor – fast i övertygelsen att det är bättre att alkoholen förspills än svenska liv.
Danskarna kommer att hålla ut i sina förskansningar till omkring den 20 maj, då de endast kan hålla slottet och uppger allt annat område. Men Västerås stad är nu i upprorets händer och med den även Västmanland och Närke. En stor framgång.
Peder Swart skriver: ”Denne var nu den förste triumf och seger vilken den allmäktigste Gud nådeligen förlänte de svenske under denne högloflige herre Herr Göstaff Ericsson. ”
