Del 50. Svenska sjöbefälen anländer till Lübeck

Till Lübeck anländer nu de män som ska föra befäl på Gustav Erikssons flotta som håller på att ta form i staden. Sivard von Holte, Joakim Kameke, Simon Schulte och Fredrik Bruns, flottans amiral. De ska nu ta över skeppen, mönstra manskap och lasta förnödenheter innan man sätter kurs mot Sverige. Detta är nyckeln till framgång för frihetskämparna.

Flottan som rustas består av 12 skepp – holkar, kraveller och barkar. Flaggskeppet är Lybska Svan, en kravel – det vill säga samtidens största krigsskepp. Det kostar 7600 lübska mark vilket är mer än dubbelt så mycket som något av de andra skeppen. Ändå sägs den redan vid denna tid vara ”tämligen skröplig och ålderstigen.” Mycket av kostnaderna beviljas i form av krediter – dyra lån som Gustav Eriksson kommer att behöva betala av i många år framöver vilket också kommer att skapa oro i landet.

Men nu skriver vi 1522 och Sverige är ännu bara en upprorisk medlem mot Kalmarunionen som försöker uppnå slagkraft till sjöss.
Men kommer detta räcka för att bryta Sören Norrbys herravälde på Östersjön?

Del 51. Svenska flottan har siktats vid Slätbaken

Den 7 juni 1522, pingstdagen, anländer de länge emotsedda krigsskeppen från Lübeck till Sverige och Söderköping, via Slätbaken. Detta är också dagen som den svenska flottan räknar som sin födelsedag. Nu kan äntligen svenskarna bjuda danskarna motstånd till sjöss. Med skeppen kommer också flera hundra fotsoldater, Peder Svart anger så många som 900.

Det tyska manskapet från Lübeck kräver dock att få se sin svenske befälhavare – alltså Gustav Eriksson. Berend von Mehlen (som gått i svensk tjänst) försöker avstyra kravet men till slut blir ingen annan råd än att Gustav får ge sig av från Uppland för att möta sina utländska soldater i Söderköping, annars kommer de inte svära honom trohet.

Peder Svart skriver på sitt typiska sätt: ”Men strax när de (soldaterna) finge honom se, sade de, att med den Herren och för hans skull hade de lust våga både liv och blod. Svore honom så sin ed och tjänst till.”

Den lybska undsättningsexpeditionen blir i viss mån en vändpunkt i Befrielsekriget, den faktor som med tiden kommer att tippa jämvikten i svensk favör. Utan den är det oklart om Gustav Erikssons befrielsekrig hade lyckats.

Men ännu är det bara 1522 och många kraftmätningar återstår innan Gustav Eriksson har Sverige i sin hand. Utgången av kriget är denna dag för 500 år sedan ännu mycket oklar. Frågan är nu var och när man kommer att möta Östersjöns härskare Sören Norby, som för närvarande befinner sig med sin flotta i Finland.

Del 52. Sjöslaget i Furusund

I juni kommer kung Kristians befälhavare på Åbo slott, Junker Tomas, med skepp mot Stockholm för att förse staden med livsmedel och annat. (Den hårdföre Junker Tomas har vi mött tidigare, se Befrielsekriget del 41.)

Osäker på vad som väntar bakom nästa udde seglar han varsamt in från Åland. I Furusund låter han en ensam skuta gå före de andra för att rekognosera.

I Furusund ligger dock svenska skärgårdsjakter på pass under Erik Flemming. (Den stora svensk-lübska flottan är alltjämt kvar i Söderköping.) Den ensamma skutan kapas snabbt av svenskarna som under dansk flagg vänder tillbaka mot den finska moderflottan under Junker Tomas. Denne anar ingen oråd utan ger sig i roddbåt iväg mot sin utskickade seglare för att fråga hur allt står till.
– Allt väl, mumlar svenskarna.
Det är först när junker Tomas ska kliva ombord på skutan som han anar att det är främmande gäster ombord. Snabbt försöket han kliva i roddbåten igen – men för sent. Svenskarna ”finge honom strax vid halsen” och för honom till sin egen flotta som fånge.

Därefter går sen svenska skärgårdsflottan till attack mot Junker Tomas flotta. Man lyckas ta alla skeppen utom deras största örlogsskepp, Finske prinsen, där man möter hårt motstånd ända till kvällen. Svenskarna byter då taktik och sätter eld på fiendeskeppet som blir lågornas rov med man och allt.

Junker Tomas förs som krigsfånge till Gustav Eriksson som låter hänga honom vid Tynnelsö slott senare samma år för att han så ”tyrannisklige hade handlat med de Svenske” och att han ”utan sakrament, oskriftade och utan all andelig tröst lät dem upphänga.” Varje dödsdömd skulle enligt god se få bikta sig och få sista smörjelsen innan han gick in i evigheten. Den nåden vederfars nu icke heller Junker Tomas.  

Del 53. Kampen om Kalmar

Förutom Stockholm är det en viktig stad som befrielseupproret ännu inte lyckats inta sommaren 1522 – Kalmar. (Vi räknar då inte finska Åbo.) Kalmar är en viktig stad som ju även givit namn åt den union svenskarna nu revolterar mot. Här har Sören Norby sin marina bas och här finns en svårintaglig medeltida borg.

Redan i början av 1522 skickade Gustav Eriksson folk mot Kalmar där det i februari kom till ”en väldig skärmytsling” med fienden. Den slutar oavgjort och svenskarna tvingas dra sig tillbaka.

I april läggs befälet under Arvid Västgöte. Sören Norby är då på sin stora flottexpedition i Finland och Kalmar ligger öppet för angrepp från svenskarna. Förstärkta av folk från den lübska hjälpexpeditionen i maj kan belägringen i juni anta fastare former närmare staden. Hela sommaren belägrar svenskarna och de tyska förstäkningarna Kalmar. Det kommer dock inte till något avgörande och liksom i Stockhom har borgen fortsatt försörjning från sjösidan. Båda sidor bidar sin tid och hoppas på hjälp utifrån.

Del 54. Sjökriget på Östersjön

24 juli 1522 lämnar den nyanskaffade svenska flottan Söderköping. Gustav Eriksson vill att man ska gå norrut för att skära av Sören Norbys möjligheter att försörja Stockholm från Finland.

Men Gustav är fortfarande beroende av Lübeck som har andra planer. Hansestaden har nyligen förklarat kung Kristian krig på grund av dennes hårdföra handelstvång och vill nu med sig egen flotta attackera Danmarks kärnland som ligger öppet i Sören Norbys frånvaro.

Då svenskarna är osäkra på sin egen slagkraft ändrar man planerna och beslutar sig för att för att göra gemensam sak med Lübeck och möta deras flotta mellan Bornholm och Öresund i början av augusti. Även Danzig har lovat att ansluta till den gemensamma operationen till sjöss.

Sören Norby, som befinner sig i Finland med sin flotta, nås så småningom om denna nyhet och sätter nu full fart mot Öresund och Danmark. Frågan är nu var flottorna kommer att mötas…

Del 55. Nödrop från Stockholm

Kung Kristians man i Stockholm, Gotskalk Eriksson, beskriver i ett bekymrat brev den 10 augusti det svåra läget i staden; det råder brist på det mesta och där härjar sjukdomar, pest och skörbjugg. De kvarvarande borgarna beskattas hårt och hus rivs för att bidra till stadens försvar.

De svenska borgarna rymmer dagligen, dels på grund av skattetrycket, dels på grund av ”förrädiskt sinne”. Stockholms borgare var ju länge lojala med kung Kristian (se Befrielsekriget del 9) men när nöden tilltar växer tvivlet på den danske unionskungen. Även de lybska köpmännen tar till flykten till de tyska landsknektarna i svensklägret i Rotebro norr om Stockholm.

Den unionslojala besättningen på slottet är hårt pressad. Man är underbemannad, saknar artilleri och silver att betala de utländska knektarna – skottar och holsteinare – börjar sina. Man kan betala lön högst två månader till. Brevet vädjar till kung Kristian att undsätta Stockholm med krigsfolk, vapen, proviant och pengar.

Av vädjandena blir inte mycket av. Kung Kristian är nu ansatt från alla håll. Sören Norby återvänder visserligen till Stockholm i augusti från Finland men har inte med sig vare sig proviant, ved eller kol i någon större mängd. Inte heller har Norby med sig de artilleripjäser han tagit med sig från Tre Kronor under våren.

Samtidigt kryper svenskarnas inringning av staden återigen allt närmare Stockholm, förstärka med tyska landsknektar. Hur länge ska Stockholm under kung Kristian kunna hålla ut?

Del 56. Lübsk-svenska flottan brandskattar Bornholm

Idag för 500 år sedan erövras Hammerhus fästning på Bornholm av den gemensamma Lübsk-svenska flottan. Kriget på Östersjön är nu ett faktum och huvudantagonisterna är Lübeck och Hansan å den ena sidan och Danmark å den andra. Svenskarna måste i detta sammanhang närmast ses som hjälpstyrkor till Lübeck. Men om Danmark försvagas kommer det att innebära större chans för Sveriges frihetssträvanden. Att bryta den danska dominansen till sjöss är en avgörande faktor för att kunna erövra städer som Stockholm och Kalmar vilka försörjs via Östersjön.

Efter attacken på Bornholm fortsätter flottan till Helsingör som nedbränns den 23e augusti. Till slut görs ett tafatt men lönlöst försök att blockera infarten till Köpenhamn innan flottan fortsätter till Travemünde för att proviantera.

Danmarks huvudflotta under Sören Norby har under tiden återvänt till Stockholm från Finland. Norby har fått order att återvända till Danmark för att försvara moderlandet. Innan han gör det kommer han dock ställa till med förtret för svenskarna i Roslagen.

Tillsammans med Danzig förbereder sig nu Lübeck för den stora höstexpeditionen till Sverige vilken kommer att bli avgörande för Befrielsekriget.

Del 57. Sjöräden mot Norrtälje

Östersjöns Herre, Sören Norrby, har fått order att snabbt återvända till Danmark med sin flotta. Den lübsk-svenska flottans härjningar måste stoppas. Snabbt korsar Norrby Ålands hav för en kort visit i Stockholm som ju ännu hålls av Henrik Slagheck.

Flottan ankrar sedan upp i Sandhamn som första stopp på väg söderut. Då Norby får reda på att Norrtälje i Roslagen fungerar som upprorsrörelsens inskeppningshamn skickas en eskader till staden för att bränna vad man kan.

Den 28 augusti dyker skeppen upp i Norrtälje. Fyra hanseatiska handelsskepp bränns och lasten går förlorad. Förmodligen var den avsedd för befrielsekrigarnas läger i Rotebro norr om Stockholm. Det står igen klart att den som kontrollerar vattenvägarna kontrollerar även Stockholm. För Gustav Eriksson blir det ännu ett tecken på det han redan vet; han måste få Lübecks flotta att gå mot Stockholm för att kunna säkra kontrollen över stadens och landets försörjningsvägar.

Medan Sören Norrby seglar vidare söder ut mot Köpenhamn förbereds i Lübeck en expedition mot Stockholm under hösten.

Del 58. Lübecks höstexpedition till Sverige

Gustav Eriksson största problem i september 1522 är pengar. Krig är dyrt. Mycket dyrt. Det saknas pengar till landsknektarna runt Stockholm, till besättningarna på skeppen som ligger för ankar i Travemünde, till borgenärerna i Lübeck. Och man accepterar inte svenskarnas hastigt slagna silverklippingar. Det ska vara äkta runda silverpenningar enligt Lübecks mått och vikt.

Gustav vädjar om ytterligare lån av rika köpmän i Lübeck men tar också upp nödskatter av olika slag i Sverige av både allmogen och klostren. Protester börjar höras, inte minst i Dalarna.

Hansestäderna, förutom Lübeck, börjar tröttna på att att stötta ett företag de inte vet om det kommer att lyckas. Men Lübeck ser fortfarande goda möjligheter till profit om om den unge Eriksson lyckas uppnå sitt mål.

Svenskarna behöver främst utöka sin flotta. Det behövs fler än de 10 skepp man förfogar över om man ska kunna säkra Stockholms inlopp mot Sören Norbys stora stridskraft till sjöss. Lübecks köpmän lyssnar men tänker inte ge något gratis. Men med löften om vittgående handelsprivilegier enas man om att hyra ut ytterligare åtta skepp till Sverige med man och allt. Den 21 september skrivs kontraktet på. Svenskarna måste varje månad betala 100 gulden per skepp. Till det kommer månadskostnad för skepparna och kostpengar till varje sjöman, 12 skilling i veckan. Allt i gångbart grått silvermynt. Skeppare och redare ska dessutom ha hälften av allt byte.

Efter många om och men avseeglar den utökade svensk-lübska flottan den 2 oktober från Travemünde. 10 svenska och 8 lübska skepp. Men överfarten blir svår…

Del 59. Mot Stockholm i storm

Den Lübsk-svenska flottan får en svår seglats från Travemünde upp mot Stockholm. Höststormarna avlöser varandra. Redan på väg till Bornholm förlorar man några mindre handelsskepp som följer krigsflottan. I tolv dygn måste man söka skydd på Bornholm innan man seglar vidare i ny storm.

I höjd med Öland förliser ett av den svenska krigsskeppen, Svenska barken, runt den 14e oktober. Det är en stukad flotta som anländer till Söderköping den 17 oktober. Krigsfolket ombord lider brist på mat och dryck vägrar gå till sjöss om inte färden ställs tillbaka mot Tyskland. Nya förhandlingar. Nya betalningar i svenska klippingsmynt.

Brev går till Gustav Eriksson krav på erfarna lotsar genom skärgården till Stockholm. Minns att detta är en tid utan vare sig fyrar eller sjömärken.

Motvinden fortsätter och först den 27e oktober börjar flottan segla igen. Kommer man över huvud taget att lyckas med sitt uppdrag – att nå Stockholms inlopp för att skära av danskarnas sjöfart till Stockholm…