Del 60. Sjöblockaden av Stockholm inleds.

Idag för 500 år sedan anländer äntligen befrielseflottan till Kodjupet vid Vaxholm i Stockholms skärgård. Härifrån kan den nu inleda den länge emotsedda sjöblockaden av staden, som ju ännu hålls av kung Kristians befälhavare Henrik Slagheck.

Flottan bestående av svenska och lübska skepp får börja arbeta nästan omedelbart. Redan i början av november kommer en stor finsk flotta under Junker Tomas för att undsätta staden men seglar rakt i famnen på svenskarna. (Denna händelse förlägger Peder Swart redan i juni, se Befrielsekriget del 52, vilket belyser att källorna till Befrielsekriget ibland är motstridiga.) Junker Tomas försvarar sig väl till hans skepp träffas av ett skott i krutmagasinet och brinner upp. Källorna berättar också hur de fångar som tas av lübeckarna binds till händer och fötter och kastas i sjön.

Längre fram i november stoppar blockaden effektivt eskadrar med förnödenheter från både Åland och Gotland. Men ännu väntar man på den stora drabbningen med Östersjöns Herre, Sören Norby som med sin flotta sägs vara på väg mot Stockholm…

Del 61. Bakhållet på Södermalm.

Gustav Eriksson har under hösten steg för steg flyttat fram sina positioner runt Stockholm. Hans läger har flyttats allt närmare staden. Först till Bromma väster om Stockholm men under oktober och november flyttas lägren till stadens omedelbara närhet, på Södermalm respektive Kungsholmen. Man slår också flottbroar mellan Kungsholmen och Södermalm.

Svenskarnas läger – som till stor del bemannas av tyska landsknektar – utsätts titt som tätt för utfall från garnisonen på Tre Kronor, alltså kung Kristians män, under befäl av Henrik Slagheck. Överraskningsöverfall som kan komma när som helst.

I november 1522 gör stadens danskledda knektar ett utfall mot svenskarnas läger på Södermalm som ligger åt väster mot nuvarande Högalidområdet. Men Peder Fredag, befälhavare för lägret, har fått nys om den planerade attacken och tagit med sig 500 man som har gömt sig inne i Maria kyrka. Kyrkan var vid denna tid ett mindre kapell omgärdat av en mur, se bild.

När Slaghecks knektar passerat Mariakyrkan på väg mot lägret faller Peder Fredags folk dem i ryggen. På så sätt blir danskarna attackerade från två håll. Krönikören Peder Swart skriver: ”Där klappade de (svenskarna) dem på båda sidor så att ganska få vore de som undkomma att bära tidenden (nyheten) i staden igen.”

Hur länge kommet danskarna kunna hålla staden? Alla väntar nu på Sören Norbys förmodade undsättning. När kommer han?

Del 62. Flottornas kraftmätning.

Den 29 november kommer han – den fruktade och länge emotsedda Sören Norby, Östersjöns Herre, kung Kristians amiral. Hans flotta består av 14 skepp som kommer för att att undsätta Stockholm och besättningen på slottet Tre kronor. Men vid Kodjupet intill Vaxholm blir han varse att inloppet till Stockholm är spärrat av den den Svensk-lübska flottan och tvingas ankra upp.

Nu blir det en kraftmätning mellan flottorna. Vem är starkast och vem kommer att ta kontrollen över Stockholms inlopp?

Brev går till Gustav Eriksson från befälhavarna på de tyska skeppen med begäran om förstärkning. Respekten för Sören Norby är stor. Gustav Eriksson skickar ut flera skepp som legat inne vid Djurgården. Sören Norby lägger dock sina skepp på rad så att befrielsekämparnas skepp har svårt att förenas.

Gustav Eriksson beger sig även själv till området med krigsfolk på landsidan med bland annat Erik Fleming och Staffan Sasse. Svenskarna för upp lätta kanoner på klipporna intill de danska skeppen och orsakar viss skada på Norbys flotta. Kylan tilltar samtidigt och isen lägger sig runt skeppen. Gustav försöker förmå det tyska krigsfolket att gå till attack över den nyfrusna isen men planen avvisas som alltför äventyrlig. Man vill hellre försöka förhandla med Norby och danskarna. Gustav blir förargad och talar om svek.

Istället ligger flottorna stilla mot varandra medan dagarna går…

Del 63. Sören Norby kommer undan.

Fiendeflottorna har legat stilla mot varandra utanför Vaxholm i över en vecka när svenskarna börjar föra upp allt mer lätt artilleri för att beskjutna Norbys skepp från landsidan. Till slut kan Norby inte bli kvar. Han hissar segel och far iväg den 9:e december. Och även om svenskarnas skepp förföljer honom någon sjömil är Norby till slut utom räckhåll och kommer undan.

Gustav Eriksson är rasande eftersom han anser lübecks krigsfolk har agerat alltför passivt och låtit Norby komma undan. Meningen med att samla en stor kombinerad svensk-lübsk flotta var att besegra Norby, inte låta honom segla iväg.

De tyska knektarna å sin sida är missnöjda. De har ännu inte fått ut sin sold trots två månaders tjänstgöring. Vem vill kriga i främmande land utan lön? Gustav betalar dem till slut i hastigt slagna klippningar, se bild. Penningarna tas emot men i fortsättningen kräver knektarna betalning i runda mynt av Lübecks mått och vikt.

Med Norby ur vägen seglar flottan in mot Stockholm för att sätta ytterligare press på staden.

Del 64. Stockholm töms på innevånare.

Vintern 1522-23 kopplar sitt grepp om Stockholm och Tre Kronor. På slottet sitter fortfarande Henrik Slagheck och uthärdar en allt svårare belägring av svenskarna som har slagit läger i stadens omedelbara närhet på Södermalm och Kungsholmen. Även skärgårdssidan är nu spärrad av den svensk-lübska flottan och något hopp om snar undsättning finns inte längre när Sören Norby seglat iväg. Staden måste härda ut. Där råder brist på allt; öl, bröd, ved, ammunition. Dessutom grasserar sjukdomar.

I december tömmer därför den danska ledningen staden på mer än 100 ”andliga personer, fruar, jungfrur och pigor”. Kvar i staden blir nästan bara krigsfolk deras befäl.

Svenskarna å sin sida behöver inte längre frukta de plötsliga överfallen från fännikan på slottet. (Se Befrielsekriget del 48, till exempel.) Men uppgiften är ändå komplicerad. Stockholm är en mycket svårintaglig stad bakom vatten och tjocka murar. Att belägra staden är en sak. Att inta den är något helt annat.

Det kommer dröja länge än innan saken når ett avgörande. Och händelseutvecklingen kommer nu delvis att styras av skeenden långt borta.

Del 65. Den danska sammansvärjningen mot kung Kristian.

Det är inte bara i Sverige som missnöjet pyr mot kung Kristian. I Danmark finns en allt större misstro mot den maktfullkomlige kungen som börjar liknas vid en tyrann.

I danska Viborg samlas den 21 december några landets kungakritiska riksråd och biskopar. Man författar ett sammansvärjningsbrev mot kung Kristian.

”Tyranner, skalke, troldkvinder og andre udenlandske folk indsættes og tilskikkes over alle, åndelige og verdslige, som os alle fordærve skulle. Den frihed, vore forfædre og os svoret og beseglet er, tages os voldeligen fra. Ridderskabet imod deres evige frihed beskattes som andre bønder.”

Man menar vidare att kungen har brutit mot sina handfästningslöften genom att han gått emot danska riksrådets tillrättavisningar. Man anser sig då ha rätt att avsätta kungen. Istället förordar man kungens släkting hertig Fredrik som ny unionskung.

Denna inhemska resning är början till slutet för kung Kristian men det kommer också ge det svenska upproret nya möjligheter.

Del 66. Blockhus spärrar Stockholms inlopp.

I januari 1523 uppför svenskarna så kallade blockhus för att kontrollera Stockholms inlopp. Platsen heter än idag Blockhusudden och ligger på Djurgårdens yttersta udde.

Ett blockhus var en fast försvarsanläggning varifrån en trupp soldater kunde verka över längre tid. Ett eller flera blockhus utgjorde vanligvis de fasta punkterna i en försvarslinje längs ett vattendrag eller höjdsträckning.

Blockhuset på Djurgården hade en murad grund späckat med grova kanoner. Ett annat blockhus tycks ha uppförts tvärs över vattnet på Nackasidan. Över sundet lades en stark flottbom och vattnet stängdes även med en grov järnkedja.

Stockholm är nu därmed avspärrat på alla sidor. Att undsätta staden blir praktiskt taget omöjligt. Hårda tider stundar nu för den danska garnisonen på Tre Kronor men Slagheck och hans knektar förbereder sig på att försvara staden till det yttersta.

Del 67. Kung Kristian avsätts.

Den 20 januari 1523 skickar de sammansvurna danska biskoparna och adelsmännen ett brev till kung Kristian där man uppsäger sin trohet mot kungen. Sammansvärjningen har nu alltså övergått i öppet uppror som i praktiken innebär att Kristian II avsätts som dansk kung. Anledningen är ett utbrett inhemskt missnöje mot nya skatter och indragna privilegier.

För den svenska frihetskampen kommer detta innebära nya möjligheter. När kung Kristian är ute ur leken kommer det vara lättare att resa svenska självständighetskrav. Sverige har lidit under kung Kristians järnhand i flera år och vad som än kommer istället kommer det innebära mindre aggression från dansk sida, man mäktar det inte längre. Gustav Eriksson inser Danmarks svaghet och tänker utnyttja tillfället för egen del…

Del 68. Fälttåget mot Skåne.

Medan det råder dödläge runt belägringarna i Kalmar och Stockholm beslutar sig Gustav Eriksson för att inleda ett fälttåg mot själva Danmark. De dyra tyska landsknektarna kan inte sitta sysslolösa kring städerna. Uppmarschen har inletts redan i januari. Men den 6 februari lämnar trupperna Jönköping och tågar söderut mot det danska Skåne. Befälhavare är Berend von Melen och Lars Siggesson Sparre.

Men vädrets makter gör vinterfälttåget svårt att genomföra när ett töväder hindrar soldaterna att avancera. Andra källor menar återigen att knektarna har låg moral beroende på den magra solden i simpla klippingar. Fälttåget avbryts snart. En del av trupperna återvänder till Kalmar. Därifrån kommer man göra förnyade försök under våren, då mot Blekinge. En annan kontingent förbereder ett fälttåg mot Norge för att orsaka skada där.

Motståndet måste fortsätta om Sverige ska uppnå varaktig självständighet oavsett vem som är kung i Danmark. Med kung Kristian avsatt närmar sig Lübeck och hertig Fredrik av Holstein alltmer varandra. Det är oklart vad detta kommer att leda till för svensk del…

Del 69. Fälttåget mot Norge.

”In februario förskickade Herr Götstaff Larentz Siggison med en god hop krigsfolk in i Norge (ibland vilke var ock en fänike knektar, halvparten Svenske och halvparten Tyske, för vilke Henrik van Cöllen var hövitsman) att göra där Kung Cristierns folk någon avbräck, och taga där någre landsändar in om de kunde.” Så skriver Peder Swart i sin krönika om början av 1523.

Anfallstaktiken fortsätter från Gustav Eriksson. Attacken mot Norge når till skillnad mot fälttåget mot Skåne viss framgång. Man tar Viken och Karlsborgs slott.

Ändå är det inte på slagfältet kriget kommer att avgöras. Utvecklingens centrum ligger nu i Danmark varfrån skeendet kommer att styras de närmaste veckorna. Vem ska bli ny kung när kung Kristian har avsatts? Det kommer rapporter om underhandlingar mellan Lübeck och hertig Fredrik av Holstein. Vad detta kommer att innebära för Sverige är ännu så länge oklart…