Ryttare i blank harnesk under ärkebiskop Trolle. Ute för att gripa Gustav Eriksson.
Gustav Eriksson tror sig sitta trygg i Uppsala denna dag för 500 år sedan när det plötsligt kommer ett bud ridande. En man vid namn Sigfrid Swart stiger fram och berättar att ärkebiskop Trolle slagit läger en bit från staden med 3000 knektar och 500 ryttare ”alle i blankt harnesk”. Gustav vill först inte tro att det är sant men när ännu en karl anländer med samma budskap anar han att det är fara å färde. Gustavs egen trupp har reducerats till 600 man nu när många har givit sig hem till sina gårdar. Ändå vill Gustav inte fly förrän ingen annan råd gives…
Trolle har i en överraskningsmanöver samlat trupperna i Stockholm för ett blixtanfall mot upprorsledaren i Uppsala. Hans knektar är väl utrustade och krigsvana. Nu ska man gripa Eriksson!
Morgonen därpå är fienden på väg in i Uppsala. Hals över huvud kastar sig Gustav upp på en springare och flyr västerut med sina närmaste. Men fienden följer honom hack i häl…
Läby vad utanför Uppsala med en minnessten uppsatt på 1800-talet. Inskriften lyder: ”Fosterländskt mannamod räddade här Gustaf Ericsson Wasa under striden för fäderneslandet i juni månad år 1521.” Forskningen har visat att stenen inte rests vid rätt plats utan att vadet på 1500-talet låg någon km längre västerut.
På flykt undan ärkebiskop Trolles ryttare måste Gustav Eriksson och hans närmaste över ett vattendrag vid Läby vad. De saktar ned hästarna för att passera men en man i Erikssons följe grips av panik är han ser de 100 ryttarna närma sig. Det bär sig inte bättre än att han rider rakt in i Gustavs häst som faller och Gustav hamnar i vattnet. Nu är upprorsledarens liv i fara! Så här illa ute har inte varit sedan isen brast under honom i Torsångsån på väg till Mora före jul. Se Gustav Vasas äventyr i Dalarna del 4.
Det blir igen Lasse Olsson som med en hjälteinsats räddar Gustav. Med det manskap man har går han i försvarställning vid vadet och möter de anstormande ryttarna i närstrid medan Gustav rider iväg.
Det blir en hård kamp. Men Lasse Olssons män håller emot och ärkebiskopens soldater får retirera. Och Gustav Eriksson har klarat livhanken.
Upplands härader. Inringade är de härader som snabbt restes i juni 1521 för att attackera Gustav Trolles här under återtåget till Stockholm.
Gustav Eriksson har undkommit ärkebiskop Trolles attack mot Uppsala och upprorsstyrkorna återsamlas på Rymningen, det stora fältet utanför Enköping. Snabbt går bud till bönderna i Lagunda, Trögd, Håbo och Bro härad att ansluta. Att ”resa ett härad” är uttrycket för att snabbt mobilisera manskap för strid och Gustav Vasa har en enastående förmåga att snabbt resa härader under Befrielsekriget. Så får nu Lasse Olsson och Lasse Eriksson en tillräcklig stor styrka för att slå tillbaka mot Trolles här under deras reträtt till Stockholm.
Styrkan beger sig till trakten av Rosersberg där man lägger sig i bakhåll vid Norrsunda. Trolles spejare upptäcker dock faran och reträtten tar en omväg för att undgå attacken. Men upprorshären hinner ikapp och faller dem i ryggen. Lasse Olsson lyckas så när sticka ned ärkebiskopen med sitt svärd. Trolle klarar sig men lider stora förluster. Peder Swart hävdar att bara en åttondel av Trolles manskap återvänder till Stockholm.
Lasse Olsson och Lasse Eriksson jagar dem ända till alldeles utanför staden där de slår läger på Brunkeberg.
Brunkeberg med Stockholm i bakgrunden på 1500-talet. Platsen för upprorsarméns läger i juni 1521.
Runt midsommartid 1521 når Gustav Erikssons upprorsarmé ända till Brunkeberg utanför Stockholms Norrport. Se bild. (Åsen reste sig då ca 20 meter högre än idag. Höjden har till stor del schaktats bort under 1900-talet.) Här uppe på berget möter dem fyra galgar ”vilka alla hängde fulla med svenska män.” Befrielsearmén begraver de hängda och river galgarna.
Själva staden kan man inte inta. Det är en omöjlighet där den skyddas bakom vatten, murar och resta vindbryggor. Men detta är ändå en styrkedemonstration från upprorets sida. Ett halvår efter Stockholms blodbad står nu de svenska självständighetskämparna utanför Stockholms portar och alla förstår lägets allvar – både inne i staden och utanför. Bara ett halvår tidigare hade kung Kristian mottagit allmogens hyllning på samma plats i november 1520. Se Stockholms blodbad del 15.
Bland de kungtrogna inne i staden råder nu sinsemellan stor osämja. Didrik Slagheck har fängslats av det svenska rådet – man håller honom skyldig till upproret genom hans skoningslösa framfart. Men även det helsvenska rådet slits i tu. Ärkebiskop Trolle är fortsatt helt lojal med kung Kristian men den mäktige Ture Jönsson Tre Rosor kommer om bara någon vecka att gå över till Gustav Eriksson, liksom för övrigt biskop Brask. Nu är det viktigt att välja sida.
Att ha fienden liggande just utanför staden är i längden oacceptabelt. Efter en tid gör de kungalojala ett utfall mot lägret från var sin sida av Brunkeberg och befrielsearmen tvingas retirera efter en strid där svenskarna lider stora förluster. Det nya lägret slås upp i trakten av Rotebro norr om Stockholm.
Här tror man sig säker men obehagliga överraskningar väntar…
Sollentuna kyrka norr om Stockholm. Platsen för bakhållet i juli 1521.
Befrielsearmén har fått dra sig tillbaka från Brunkeberg och har slagit läger två mil norr om Stockholm vid Rotebro skans. Lasse Olsson har blivit allvarligt skadad och Lasse Eriksson får nu ensam föra befälet. Närheten till Stockholm är dock fortsatt problematisk. Dagligen utsätts man för anfall från kungatrogna trupper från staden och måste värja sig.
Staffan Henriksson som är Trolles duglige befälhavare gillrar i juli en fälla för bondehären vid Rotebro. Med en stor styrka lämnar han Stockholm men låter huvuddelen av hären gömma sig vid Sollentuna kyrka. Med en liten trupp närmar han sig sedan lägret vid Rotebro i en halvdan attack. Lägret besvarar angreppet i ett utfall och Henriksson låter blåsa till reträtt. Bondehären lockas då ut från lägret i hopp om att tillintetgöra den lilla gruppen anfallare. Men de leds rakt i gapet på den stora styrkan som legat dold vid Sollentuna kyrka. Den går nu till attack och är svenskarna övermäktig. Befrielsearmen lider ett svårt nederlag och hela lägret vid Rotebro förstörs. Svenskarna saknar nu helt angreppspunkt intill huvudstaden som för ögonblicket kan andas ut.
Men Gustav Eriksson tänker inte ge sig. Runt om i landet fortsätter framgångarna där hans anhängare har belägrat flera av borgarna; Stegeborg, Wik, Västerås med flera. Hälsingland har nu också anslutit sig till upproret. Men utan en flotta eller åtminstone fartyg blir det svårt att komma åt slotten som har fri vattenväg, särskilt det svårintagliga Stockholm. Det gäller nu därför att knyta rätt allianser. Och fiendens fiende kanske kan bli din vän…
Trots segrarna under vår och försommar 1521 inser Gustav Eriksson att för att nå varaktig framgång kommer han att behöva hjälp utifrån. Varför?
Upproret kan i längden inte förlita sig på uppretade bondehopar, hur välorganiserade de än är. Man kommer att behöva yrkessoldater och man kommer att behöva krigsskepp för att skära av vattenvägarna till slott och borgar som Stockholm, Stegeborg och Kalmar. En belägring fungerar inte om borgen kan försörjas via vattnet. Men vart kan man vända sig för hjälp?
Lübeck är den starkaste staden i den mäktiga Hansan som under flera hundra år byggt upp sitt handelsvälde i Östersjön och Nordeuropa. Kung Kristian har dock under en längre tid sökt begränsa Hansans makt genom att styra deras handel, ömsom med överenskommelser, ömsom med rena förbud. Sedan blodbadet har Kristian förbjudit dem att handla direkt på svenska hamnar. För Hansan är Kung Kristian en nagel i ögat och man ser med nyfikenhet på Gustav Erikssons rörelse i Sverige. Ett självständigt Sverige skulle på ett enkelt sätt bryta kung Kristians makt över Östersjöhandeln.
Gustav Eriksson är heller inte helt obekant i Lübeck. Under sin flykt från kung Kristian 1519 vistas han under en tid i Lübeck. Se Gustav Vasas äventyr i Dalarna del 1.
Nån gång under sommaren 1521 sänder Gustav av allt att döma brev till staden med vädjan om hjälp. Redan i juli ansluter 60 tyska knektar, troligen från Lübeck eller Danzig.
Så utvecklas Gustav Vasas befrielsekrig till en del i ett nordeuropeiskt maktspel där krafter större än Gustavs egna kommer att avgöra upprorets framtid. Med tiden kommer Lübecks och Hansans hjälp bli avgörande för Gustav Erikssons väg till makten.
Stegborgs slott innan det förföll till den slottsruin det är idag.
Under sommaren 1521 förflyttas fokus för Gustav Erikssons befrielsekrig allt mer åt Götaland. Svealand är nu under hans kontroll, förutom de svårintagliga borgarna i Västerås, Stockholm, Wik och några till som ännu kontrolleras av kung Kristians folk.
I Östergötland har kampanjen letts av Arvid Västgöte som skickades iväg efter slaget vid Västerås. Se Befrielsekriget del 16.
Under Arvids östgötakampanj har Vadstena, Linköping, Norrköping och Söderköping anslutit sig till upproret. En värre nöt att knäcka blir det svårintagliga Stegeborg – ännu en befästning under danskt befäl – omgiven av vatten vilket gör den svår att inta för en bondehär med armborst och yxor. Så börjar också här en belägring.
I juli blir det fördel för danskarna. Då anländer kung Kristians amiral Sören Norby med 16 krigsskepp för att undsätta Stegeborg. Med 300 man krigsfolk går Norby också i land för att försöka krossa belägringen. Det blir en hård drabbning men Sören Norbys folk drivs sakta tillbaka mot vattnet där många tvingas kasta sig i sjön, så även Sören själv där han i sista stund dras upp över relingen av sina mannar. Svenskarna vinner slaget men borgen är fortfarande i danskarnas händer. Sören Norby seglar iväg men kvar på Stegeborg sitter slottfogden Berend von Melen. Belägringen fortsätter. Svenskarna är fast beslutna att bli kvar till slottet faller, för vapenmakt eller genom kapitulation.
Nu gäller det att hålla ut. Båda sidor hoppas givetvis på förstärkningar som ska tippa läget till deras fördel…
Vad gör Gustav Eriksson själv under den hektiska sommaren 1521? ”Han reser natt och dag” – om man får tro krönikören Peder Swart.
Med en mängd slott under belägring, överraskande motattacker från de kungtrogna och en minst sagt spretig frontlinje behöver han vara i ständig rörelse för att samla information, ge understöd och – inte minst – avlöna sina soldater. Krigskassan är skral men löner måste utbetalas.
Något etablerat system för post och betalningar finns inte utan Gustav måste själv fara från plats till plats. Peder Swart skriver:”…när man mente han skulle vara i Uppsala, var han vid Stegeborg eller Rotebro eller Västerås. Nu vid Wik, nu vid Tynnelsö, Eckholm, Ängsö, Nyköping, Örebro eller annorstädes.”
I augusti landar Gustav Eriksson i Östergötland eftersom det är här kampen nu står och väger. Den mäktige – men hale – biskop Brask i Linköping är en nyckelperson vars stöd Gustav behöver. Brask ger nu också den unge Gustav sitt stöd men kräver flera förmåner för egen del. Gustav beviljar dem då Brask blir den förste biskopen att stödja revolten vilket är av stort symbolvärde. (Man kan ibland förundras över hur ofta Biskop Brask och många andra byter sida under unionsstriderna. Har de ingen ideologisk ryggrad? Men det är mycket realpolitik i detta. Vill man överleva så måste man snabbt vara beredd att byta fot när krigslyckan vänder och en ny usurpator tycks gå mot seger.)
Nu börjar det också bli dags att samla de olika götaländska landskapen under upprorsfanan. Därför kallar Gustav till ett så kallat herremöte i Vadstena i slutet av augusti. Om han där kan få götalandskapens stöd kommer hela Sverige vara samlat under honom…
Rutten mellan Västerås och Stockholm. Krysset markerar Kolsund, platsen för drabbningen.
Sommaren 1521 handlar mycket om belägrade borgar. Befrielsearmén omringar slotten där kung Kristians herrar ännu håller stånd väntandes på förstärkning och förnödenheter: Västerås, Stegeborg, Tynnelsö, Örebro, Stockholm, Kalmar. Andra belägrade slott hålls av adelsmän som är lojala med kungen som Wik och Ängsö.
Fri vattenväg är avgörande för att de belägrade slotten ska kunna hålla ut. Skepp som kommer och går med mat och krigsfolk gör det möjligt att fortsätta. Mälaren blir därför en viktig försörjningsled. För befrielsearmén blir det i sin tur viktigt att skära av dessa försörjningsleder.
I mitten av augusti avgår flera skepp från det kungatrogna Stockholm för att förse det belägrade Västerås slott med manskap och mat. Stärkta av framgången vid Rotebro tar nu ärkebiskop Trolle chansen i tron att Gustav Erikssons folk är stäckta. Transporten dit går bra men på hemvägen blir skeppen attackerade av befrielsearmén i det smala Kolsund intill Strängnäs. (Se bilden). Drabbningen varar i två dagar innan skeppen lyckas ta sig igenom. De kungatrogna har dock lidit kännbara förluster. Kampen om Mälarens vatten och de befästa borgarna fortsätter.
Gustav Eriksson själv befinner sig nu i Östergötland. Kallelse har gått ut till alla mäktiga män i Götaland att samlas i Vadstena på en Herredag i slutet av månaden. Gustav knyter stora förhoppningar till mötet…
Del 29. Gustav Eriksson – Sveriges riksföreståndare
25-årige Gustav Eriksson riksföreståndare. Vadstena slottsmuseum.
”Dagen efter sankt Bernhards fest kom den dådkraftige mannen Gustav Eriksson med stort följe till Vadstena stad för att hålla Herredag, vilken varade nästan en vecka.”
På Herredagen i Vadstena i augusti 1521 utses nu Gustav till hela Sveriges riksföreståndare. Svealands stöd har han redan. Nu är det götalandskapens tur. Uppror har under våren pågått i Västergötland, Småland och på andra ställen. Nu samlas företrädare för alla götalandskapen för att sluta upp bakom den framgångsrike Gustav Eriksson, vilket de också gör. I ett brev daterat den 23e titulerar han sig för första gången ”rikets föreståndare”.
Peder Swart skriver att många också önskade att Gustav skulle bli Sveriges konung, men ”Herr Götstaff sade där kort nej därtill och att han icke tagit detta krig före uti den mening eller orsak att han någentid tänkte stå efter något konungavälde.”
Med hela landet bakom sig skiftar också befrielsekriget karaktär från ett uppror i en del av Sverige till de facto krig mellan Sverige och Danmark.
Det är nu inte längre heller bara allmogen som hyllar Eriksson. Det är mäktiga herrar, adel som kallats från de olika landslapen. Mäktigast av alla är Biskop Brask i Linköping och rådmannen i Västergötland, Ture Jönsson Tre rosor, båda rådsmedlemmar. Därmed börjar också ett litet skifte i upprorets maktbas märkas. Hittills är det bönderna som burit Gustav. Nu är det män med makt och inflytande som banar väg.
I Stockhom blir nervositeten stor. Blodbadets arkitekter ärkebiskop Trolle, Jens Beldenack och Didrik Slaghecks inser att de nu har att göra med en för stunden övermäktig motpart. Ett uppror i en landsände kan man nog klara men hela Sverige samlade under en härförare – det går inte. Med lock och löften försöker man få Gustav Eriksson till förhandlingsbordet men Gustav tror inte på några löften längre.
Hoppet för Stockholmsregeringen står till kung Kristian som hela sommaren vistats hos sin svåger Kejsar Karl i Nederländerna – Europas mäktigaste man. Om kungen där bara kan få loss pengar, manskap och skepp kommer krigslyckan kanske kunna vända…
