Författare: Hjalmar Olsson

Del 96. Viborg kapitulerar – kriget över.

Bröderna Flemings folk har under hösten 1523 erövrat borg efter borg åt kung Gustav Vasa i Finland. Till slut återstår bara Viborgs slott på Karelska näset, i dagens Ryssland. Dit har man låtit skicka en samling skepp under Nils Grabbe. Grabbe har lett ett slags gerillamotstånd mot danskarna i Finland med sin skärgårdsflotta. När Sören Norby fick övertaget 1522 flydde ha till Reval (Tallinn) för att bida sin tid. Nu hösten 1523 har han åter kunnat förena sig i kampen mot danskarna under bröderna Fleming. Det blir därför Grabbe som först når Viborg.

Slottets befälhavare, Rolef van Leveren, vill dock inte kapitulera till underhuggaren Grabbe utan endast till Erik Fleming själv. Några dagar senare anländer Fleming och slottet ges upp.

Detta blir också den sista kraftmätningen mellan svenskar och dansklojala i det vi kallar Befrielsekriget. Gustav Eriksson, nu vorden kung, har i och med detta säkrat både det egentliga Sverige och det länge danskkontrollerade Finland. Det som började som en upprorsrörelse i Dalarna i början av 1521 har nu nått fullständig framgång i slutet av 1523. Peder Swart skriver:

”Och snarast sagt innan Jul (1523) hade de svenska inne allt landet, med vart Slott och fäste där var på sin Herre kung Gustavs vägnar.”

Endast en sak återstår nu i detta krig, en ömsesidig fredsöverenskommelse med Danmark. Men det kommer att dröja en bra bit in på 1524 innan den saken är avklarad. Håll ögonen öppna efter den allra sista pusselbiten i Befrielsekriget nästa år.

För Gustav Eriksson blir det under kommande år en kamp mot inre motståndare. Följ den utvecklingen på Upproren mot Vasa.

Del 95. Nyslott kapitulerar

Bröderna Flemings svenska trupper tränger under hösten allt längre in i Finland och närmar sig till slut gränsborgarna mot Ryssland. Nyslott, dagens Olofsborg, är en av dem och liksom tidigare sker kapitulationen mer eller mindre omgående. Ryktet om Gustav Vasas segrar har föregått bröderna Flemings ankomst och därmed står det klart för slottens fogdar att motstånd är utsiktslöst.

Sören Norby ska senare i brev beklaga att borgarnas fogdar har givit upp så lätt. Norbys sluga plan är att med rysk hjälp slå svenskarna tillbaka i Finland men av detta blir intet.

Till slut återstår endast Viborg att inta för svenskarna.

Del 94. Raseborg intas

Fälttåget mot de finska borgarna fortsätter under hösten 1523. Svenskarna möter inget egentligt motstånd. Sören Norby sitter på Gotland och kan varken uppbåda flotta eller manskap till försvar. Den nye danske kung Fredrik har fullt upp med att säkra tronen och slå ner grupper som ännu lojala med den avsatte kung Kristian.

Raseborg är bara en i raden av medeltidsborgar som erövras. Borgen har inte undgått unionsstridernas grymhet. Den 16 december 1520 lät danskarna här halshugga biskop Hemming Gadh och Nils Eskilsson Banér på galgbacken utanför slottet. Deras brott – de hade agerat mot den danske kung Kristian innan Stockholm intogs av danskarna 1520.

Nu 1523 är det bröderna Fleming som återerövrar borgen för kung Gustav Vasa och Sveriges räkning. Erik Fleming erhåller också slottet i förläning.

Vid denna tid är slottet så förfallet, att Gustav Vasa inte anser det mödan värt att reparera det och 1527 beslutar han att låta uppföra ett annat slott på ett bekvämare ställe, där man hade bättre segelled. Några decennier senare är Raseborg en övergiven ruin.

Del 93. Tavastehus faller.

När Åbo har fallit i september skickar svenskarna trupper längre in i Finland för att säkra samtliga borgar för Gustav Vasa. En trupp går inåt landet mot Tavastehus, en borg möjligen uppförd redan under av Birger Jarl.

När Stockholm föll i danskarnas händer i september 1520 erbjöds Kristina Gyllenstierna Tavastehus slott och län samt Kymmenegård i Finland som änkesäte. Efter löften om att allt skulle var ”glömt och förlåtet” öppnades stadens portar för Kristian II. Därefter utspelade sig som vi alla vet Stockholms blodbad och istället för att njuta goda dagar på Tavastehus fördes Kristina till Köpenhamn.

När kung Kristians män kom till Tavastehus i slutet av november 1520 avrättades dess slottsfogde Åke Göransson omedelbart och en tid senare överlät Kristian slottet till den danske amiralen Sören Norby.

Nu – hösten 1523 – har dock maktbalansen skiftat och svenskarna som kommer till Tavastehus möter inget egentligt motstånd och slottet intas utan strid. Borgen är nu i Gustav Vasas händer och förblir i svensk ägo i nästan 300 år.

I mars 1808 utryms Tavastehus av svenskarna under befäl av Wilhelm Mauritz Klingspor samt ockuperas kort därefter av ryssarna.

Mer om Tavastehus.

Del 92. Åbo intas.

När Kustö slott är säkrat beger sig svenskarna mot Åbo som ännu hålls av män lojala med kung Kristian. Men – invänder någon – han är ju avsatt som Danmarks kung och är väl ute ut leken?

Man måste minnas att Befrielsekriget liksom många andra stridigheter under unionstiden sällan når några definitiva fredsslut där båda parter signerar en överenskommelse som respekteras i tid och evighet. Istället är det en dragkamp fram och tillbaka mellan olika regenter, tronpretendenter och upprorsmän vilka visserligen kan bli detroniserde för en tid men som mycket väl kan komma tillbaka när man bidat sin tid, samlat pengar och manskap och gör en ny framstöt. Kung Kristian befinner sig för stunden i landsflykt hos sin svåger kejsar Karl V i Nederländerna men kan mycket väl göra en ny framstöt för att återta den danska kronan och Sverige. (vilket han också försöker 1530.)

Åbo slott och stad hålls alltså ännu av trupper lojala med kung Kristian när svenskarna närmar sig. Åbosoldaterna samlas vid Kuppis och gör sig redo för strid men när man inser svenskarnas övermakt så tar man till flykten mot Viborg och Tavastehus. Staden faller så i svenskarnas händer där man nu uppför sitt läger och inleder en belägring av Åbo slott som sluter sina portar. I tolv dagar härdar man ut på slottet innan man tvingas ge upp och den sista stora staden i riket är nu Gustav Erikssons.

Men ännu finns det motståndsfickor på flera av de finska slotten; Raseborg, Viborg, Tavastehus och Nyslott. Trupper sändes ut mot dem alla för att kuva de sista fästena lojala med Danmark.

Del 91. Kustö biskopsborg erövras

I september är den svenska flottan på plats i Finland. Första attacken riktar bröderna Fleming mot Kustö biskopsborg utanför Åbo – idag bara en ruin men då ett viktigt fäste. Sören Norby har gjort borgen till sin och har på slottet även låtit inrätta ett eget myntslageri där han låter slå egna silvermynt (se bild).

Även om Norby själv inte är på plats – han befinner sig på sitt huvudfäste i Visby på Gotland – måste borgen självfallet säkras för svensk del.

Någon egentlig strid blir det dock inte tal om. Svenskarna visar upp flottan och skickar några salvor med följden att borgen ger upp inom en dag utan ”utan att någon får ett finger sårt av de Svenske”. Flottan fortsätter nu mot Åbo.

Kustö biskopsborg rivs några år senare – 1528 – på kunglig order. Ingen biskop ska kunna göra anspråk på egna borgar när reformationsarbetet kommer igång ordentligt under Gustav Vasa.

Del 90

Slutexpeditionen mot Finland

Även om Stockholm och Sveriges kärnland är vunnet i och med intåget i Stockholm på midsommar 1523 så är fortfarande den östra rikshalvan, Finland, i händerna på slottsherrar lojala med kung Kristian eller hans mäktiga amiral Sören Norby.

Detta måste kung Gustav ändra på.

I slutet av sommaren 1523 avseglar därför en flotta under bröderna Ivar och Erik Fleming för att ta de återstående slotten. Med sig har man 400 ryttare och 2000 fotsoldater med uppdraget att rensa hela landet från dansklojala slottsherrar.

Siktet ställs mot Åbo och Kustö biskopsborg. Så inleds det sista kapitlet i Befrielsekriget.

Del 89. Krigsskulden måste betalas.

Det är en hårt skuldsatt kung som intar tronen 1523. Nittio tunnor guld har någon räknat ut att krigsskulden till Lübeck motsvarar. En ohygglig summa som Gustav Eriksson på intet sätt förfogar över. Men om han inte får fram den så kommer Lübeck att vidta åtgärder och både självständigheten och kungakronan kan sitta löst. Men hur ska kungen få tag på pengarna? Bönderna äger inga såna rikedomar. Adeln är allt för få.

Den enda aktören med stora tillgångar i Sverige är kyrkan. Land, skatteintäkter, silverföremål och en mängd dyra klenoder. Redan i slutet av juni utgår därför från kungen en begäran om lån av kyrkan för att betala krigsskulden till Lübeck. Stift för stift får en fastlagd summa att låna ut mot löfte att få tillbaka pengarna längre fram när statsfinanserna så medger. Dessutom ska man uppleta vad som kan undvaras av kyrkosilver och andra klenoder och skicka till kungen om man önskar behålla hans ynnest och vänskap.

Lånen är inga småsummor och självklart knorras det bland  biskoparna som måste få fram de begärda summorna. Särskilt tung blir bördan i krigshärjade stift som Västerås som ska betala 400 lödiga mark silver, lika mycket som det rika Linköpingsstiftet. Den nytillsatte västeråsbiskopen Peder Sunnanväder låter i brev uttrycka sitt missnöje med lånekravet från kungen. Ett brev går till biskop Brask i Linköping. Andra går till allmogen i Dalarna som på olika sätt får veta vad biskopen tycker om kungens krav på kyrkans tillgångar.

Här sås nu det första fröet av missnöje mot kungen som så småningom kommer att leda till öppen konfrontation och uppror. Peder Sunnanväders brev kommer inom kort i kungens händer och Gustav Eriksson måste agera.

Följ utvecklingen på Upproren mot Gustav Vasa.

Del 88. All makt är av Gud.

Hur kommer det sig att en ung, relativt okänd, adelsherre kan besegra Kalmarunionens mäktiga kung och bli regent i ett självständigt Sverige? Är det slumpen, skicklighet eller Guds vilja? En sak är säker, Gustav Eriksson själv hade en grundmurad tro på Guds allmakt och tar sig också som kung valspråket All makt är av Gud. Kanske byggde detta på tron att det han hade fått, hade han fått från ovan.

Kanske fanns det skäl till detta. Vid flera vägskäl under Befrielsekriget hade hans saga kunnat vara all. Kanske när han höll på att drunkna i det iskalla vattnet i Torsångsån i december 1520, se Gustav Vasas äventyr i Dalarna 500 år, del 4. Kanske vid Läby vad i juni 1521 när Gustav Trolles mannar så när hinner ifatt den flyende Gustav Eriksson men Gustav Eriksson räddas av Lasse Olsson. Se Befrielsekriget, del 21. Gustav skriver i sin krönika att det var med Guds hjälp han klarade sig. Är det bara tidens sätt att förklara lyckliga omständigheter, eller är det en genuin förtröstan på Gud?

Och om man vill tro att Gustav Vasa fick kungakronan genom Guds försyn, hur kan man då förklara och försvara det som skedde under hans regenttid – hastiga avrättning av misshagliga personer, ibland rena masslakter av upprorsmän eller hans politik gentemot klostren som gör att de med tiden inte kan fortsätta sin verksamhet i Sverige. Går det att förena med bilden av en kung av Guds nåde?

Befrielsekriget är inte över i juni 1523, även om det i praktiken är vunnet för Gustav Eriksson. I Finland sitter fortfarande slottsherrar lojala med den danske kungen. Dessa kommer inte att ge upp självmant utan kommer att behöva besegras. I slutet av sommaren kommer det att rustas expeditioner för att säkra Åbo, Viborg, Tavastehus och Kustö biskopsborg.

Följ då med in i Befrieslekrigets sista kapitel.

Del 87. Gustav Vasas intåg i Stockholm

Tisdagen där efter som var Sankt Johannis Baptiste afton (midsommarafton) red Kung Götstaff in i Stockhom genom Södre port, blev där undfången och intagen med process, stort prål och solennitet så som den saken tillhörer. Blev hälsad av allt folket för Sweriges Furste, regent, Nådigste Herre och Konung.

Så har då äntligen dagen kommit när Stockholm har öppnat sina portar och kung Gustav rider in som befrielsekrigets segerherre och Stockholms befriare. Kanske är detta hans finaste stund och zenit på hans bana.

Runt honom hopar sig visserligen problemen men just denna dag och denna stund måste ha varit en triumf för honom och hans kämpar. Med i intåget går landsknektar, rådet och biskopar. Kanske även några allmogesoldater som dröjt sig kvar ända sedan 1521.

Staden är visserligen i uselt skick. Vartannat hus är nedrivet, Södertorn är sönderskjutet, innevånarna är få och krigströtta efter en lång och svår belägring. Men kanske kan en strimma av hopp sprida sig denna dag när belägringen är över och nya tider randas för Stockholm.