Del 70. Lübeck spelar dubbelt.

I fastetiden 1523 får Gustav Eriksson vetskap om att Lübeck har gjort en överenskommelse med hertig Fredrik, Danmarks tronpretendent nu när kung Kristian är avsatt.

Avtalet innehåller allt vad Lübeck vill ha i termer av återställande av tidigare handelsprivilegier. Som motprestation lovar Lübeck att stödja hertig Fredriks planer på att väljas till kung i Danmark efter den avsatte kung Kristian, som dock fortfarande håller Själland.

Sverige nämns bara i en bisats i det som kommer till den svenska riksföreståndarens kännedom men det finns en del i avtalet som ännu är hemlig. Där nämns att Kalmarunionen som sådan skall bestå! Den här klausulen som bara pö om pö uppenbaras för Gustav Eriksson kommer sätta ny press på befrielserörelsen.

Om Danmark får en ny kung som med Lübecks stöd vill återupprätta unionen så har Sverige inte längre nån stark bundsförvant att förlita sig på. Det kommer inte gå att agera passivt gentemot en ny dansk regent. Sverige kommer att behöva hävda sin egen självständighet fullt ut gentemot både Danmark och Lübeck och det finns bara ett tydligt sätt att göra det på – man måste välja en egen kung! Något som Sverige inte haft sedan Karl Knutsson Bondes död 1470.

Del 71. Hertig Fredrik väljs till dansk kung.

Denna dag för 500 år sedan får Danmark en ny kung. Hertig Fredrik av Holstein väljs nu till ny regent efter den avsatte kung Kristian, som dock ännu håller Köpenhamn och Malmö.

I Sverige drar man å ena sidan en suck av lättnad. Med kung Kristian borta ur leken försvinner också hoten om Sören Norbys återkomst till Stockholm.

Samtidigt är det problematiskt att den nye danske kungen uttrycker en vilja att låta Kalmarunionen bestå. Länge har ju befrielsekampen i Sverige fokuserat på den förhatliga kung Kristian ”Tyrann” men nu står det klart att unionsanspråket kvarstår, oavsett vem som är kung i Danmark. Sverige måste nu visa sig Danmark jämbördigt och utse sin egen kung. Men en kung måste väljas. Traditionellt ska kungaval ske vid Mora stenar. Men nu får realpolitik gå före tradition.
Planerna inleds på ett så kallat riksmöte eller herredag där man har för avsikt att utse en ny svensk kung.  Men var och när det ska hållas är ännu osäkert.

Del 72. Kristian Tyrann i landsflykt.

Idag för 500 år sedan blir situationen ohållbar för den avsatte Kristian Tyrann i Danmark och han seglar till Nederländerna. Detta får direkta följder på det det svenska Befrielsekriget, i positiv riktning.

Sören Norby, Kristians mäktige amiral som med sin flotta effektivt motarbetat Gustav Vasas erövring av Östersjöstäderna Stockholm, Kalmar och Åbo, känner ingen sympati med den nye danske kung Fredrik utan har endast svurit lojalitet till kung Kristian. Men när denne nu gått i landsflykt blir det för Sören Norby oklart vad han ska ägna sig åt från sin bas i Kalmar. I alla händelser ter sig en ny undsättningsexpedition till Stockholm allt mer avlägsen. Istället planerar Norby att dra sig tillbaka till sitt högkvarter i Visby.

På slottet Tre kronor i Stockholm inser Henrik Slagheck att ingen hjälp kommer att nå honom. Staden och slottsbesättningen lider brist på allt efter många månader av belägring av Gustav Erikssons styrkor. Slagheck kommer att behöva välja – slåss, förhandla eller kapitulera?

Del 73. Kallelse till herredag i Strängnäs.

Vid denna tid 1523 går en kallelse ut till ett så kallat herremöte i Strängnäs vid pingsttiden ”för rikets samtliga råd och män.”

Mötet har till stor del utlysts för att tillmötesgå de handelsmän från Lübeck som lånat ut stora summor för att finansiera upproret och som nu vill ha garantier för återbetalning och utlovade handelsprivilegier. För det krävs en pålitlig svensk motpart i form av både riksföreståndaren Gustav Eriksson och ett samlat riksråd. Helst en kung. Till den änden behöver först det svenska riksådet kompletteras och därefter behöver skulden till Lübeck lösas.

Inget i kallelsen anger något om ett förestående kungaval men någonstans i bakgrunden måste ändå ett kungval ha legat i luften. Situationen pekar mot det. Lübeck önskar det. Självständigheten kräver det. En ny svensk kung är den yttersta garanten för ett fast styre av ett självständigt Sverige.

Egentligen skulle en svensk kung väljas vid Mora ting av lagmännen i nio lagsagor. Allt enligt Magnus Eriksson landslag från 1300-talet. Men läget i landet är ett annat än på 1300-talet och nu får realpolitik gå före tradition.

Biskop Brask menar att kallelsen och mötet är prematurt, frampressat av Lübeck för att de ska få sina privilegier. Stockholm och Kalmar är ju ännu inte i svenska händer och rådet är ofullständigt. De lübska privilegierna bör man vänta med anför biskopen. Andra menar att Gustaf själv raskt vill få privilegierna avklarade innan Lübeck hemförlovar sina landsknektar. Utan dem kommer det bli svårare att sätta press på Stockholm att kapitulera. I värsta fall byter Lübeck sida och allierar sig med den nyvalde kung Fredrik av Danmark istället för Gustav Eriksson. I så fall kan hela befrielsekampen ha varit förgäves om hansestadens styrkor plötsligt vänds emot den svenske riksföreståndaren.

Del 74. 60 knektar håller Kalmar.

Kalmar är, liksom Stockholm, i maj 1523 ännu i danska händer. Men händelseutvecklingen går nu snabbt.

För Sören Norby som från sin bas i Kalmar väntat på nya order från kung Kristian vänds allt över ända när kungen går i landsflykt och Fredrik blir ny dansk kung. Norby seglar då till sitt huvudfäste i Visby men lämnar 60 knektar kvar i Kalmar. 30 på borgen och 30 i staden som växlar om.

Norbys order till knektarna är att om de inte kan hålla staden längre av brist på förnödenheter eller svenskarnas övermakt så ska de ”bringe allt det svenske folket i Kalmare om halsen (dvs halshugga), samka allt det gods och ägor där finnas kunde till skepps, bränna av staden och slottet och givande sig så till Wijsby.”

Denna skrämmande order kommer dock till kännedom för Kalmars borgare. De sätter sig då i kontakt med befälhavarna för den svenska belägringshären utanför staden, Arvid Västgöte och Peder Hansson. Man träffar en överenskommelse med svenskarna om att borgarna natten till den 27 maj ska lämna den norra stadsporten öppen…

Del 75. Stockholm begär dagtingan.

I maj 1523 ger Gustav Erikssons långa belägring av Stockholm till slut resultat. Staden, nästan tömd på vanligt folk, lider brist på allt och den danskledda garnisonen på Tre Kronor under Henrik Slagheck begär nu dagtingan – alltså förhandlingar – ”ty de hade brist på alla nödtorfter, synnerlige på fetalien (livsmedel)”.

Men förhandlingarna går trögt. Henrik Slagheck önskar inte ha att göra med Gustav Eriksson utan söker i första hand förhandlingar med Lübeck som man hoppas ska kunna ge mera fördelaktiga kapitulationsvillkor. Gustav ser med ogillande på sådana initiativ.

På Svartsjö i Mälaren håller Gustav egna förberedande överläggningar med lübeckarna Bernd Bomhauwer och Hermann Plonnies om vad man kan och inte kan acceptera i samband med att danskarna uppger staden. Den 26 maj sänds lübeckarna som en förhandlingsdelegation till Stockholm för att inleda överläggningar med Henrik Slagheck. Men man kan inte komma överens om villkoren. Gustav Eriksson kan inte acceptera kraven från danskarna. Förhandlingarna avbryts då Herredagen närmar sig och såväl svenskar som männen från Lübeck måste bege sig till Strängnäs…

Del 76. Kalmar erövras.

Natten till den 27 maj lämnar Kalmars borgare norra stadsporten öppen. Allt enligt den hemliga överenskommelse man träffat med den svenska belägringshären utanför staden under ledning av Arvid Västgöte och Peder Hansson.

I en avledningsmanöver drar svenskarna först med sina knektar utanför stadsmuren mot den södra porten med vajande banér och drar på så sätt stadens danska knektars uppmärksamhet till sig i det att de tror det är där som de att kommer bli attackerade.

Samtidigt stormar svenskarna in genom den öppna norra porten och överrumplar de danska knektarna som ”tas vid halsen”.

Slottet lyckas hålla stånd men sätts under belägring av svenskarna. Efter en vecka faller även slottet när besättningen ger upp. Kalmar är nu i svenskarnas händer.

Del 77. Herremötet i Strängnäs inleds.

Äntligen är man samlade till Herredagen i Strängnäs! Förutom den svenska makteliten är där också representanter från Lübeck, angelägna att nu få de utlovade privilegierna bekräftade. Men för det behövs ett fulltaligt svenskt råd.

Mötet inleds nu därför med att komplettera rikets råd. Biskoparna i Skara, Strängnäs och Västerås – Peder Sunnanväder – utses, liksom flera värdsliga stormän. Biskoparna stod över de övriga rådsherrarna i rang, undantaget rikshovmästaren, vartill utses Ture Jönsson, och riksmarsken, som blir Lars Siggesson Sparre. I rådet ingår även bland andra Erik Fleming och Tord Bonde. Riksföreståndaren Gustav Eriksson själv intar den främsta platsen i rådet vilket visar att han otvivelaktigt är landets ledare, redan innan kungavalet.

Mera uppseendeväckande är att tysken Berend von Mehlen får ta plats i rådet, vilket skulle bestå av enbart svenska män. Förklaringen måste sökas i den nyckelroll han spelat under Befrielsekriget men också i de avgörande kontakterna med Lübeck. von Mehlen blir lite av en nyckelspelare under dagarna i Strängnäs.

Herredagens första dag är därmed till ända. Nu måste man ta tag i frågan om de utlovade privilegierna till Lübeck.

Del 78. Lübeck kräver sina privilegier

Herremötets andra dag kallas Lübecks representanter nu fram inför rådet. Lübeckaren Bernt Bomhouwer framlägger att då det svenska rådet nu är fulltaligt förväntar man sig att det bekräftar de utlovade privilegierna, främst full tullfrihet. Lübecks tålamod nu är slut menar han. ”Detta är den tidpunkt för handling som man måste utnyttja för att på kort tid komma till en lång beständig fred” avslutar Bomhouwer sitt tal.

Det sista uttalandet har historikerna diskuterat – är det en mild påtryckning att Sverige nu också borde välja en egen kung om de vill rädda sin självständighet och sitt oberoende? Något som Lübecks skulle vinna på men som man inte öppet kan hävda eftersom det skulle stöta sig med bundsförvanten, den nyvalde kung Fredrik i Danmark, som har hävdat att Kalmarunionen ska bestå.

Lübeck skulle så att säga tjäna på att Sverige agerade snabbt och självständigt och valde en egen kung – men vem?

Rådet begär två dagars betänketid

Del 79. Vi måste taga oss en konung!

Krafter börjar nu verka för att Herredagen också ska låta välja en ny svensk kung. I så fall för första gången på över 50 år.

Magister Knut håller en osande predikan i Strängnäs domkyrka där har går rakt på sak och säger att ”de Svenske måtte kora sig en Konung, att detta väldige berömmelige Konungariket icke nu länger ska hållas för någons ladugård eller red kyrka, och icke vara försvarlöst, bliva ryckt och kivt hit och dit mer än annor Konungerike.”

Magister Knut fortsätter med att alla har kunnat se vilka gåvor, vilken lycka och vilket förstånd den Allermäktigste Gud har begåvat den ädle Herr Götstaff med. Ingen är bättre skickad än Gustav, menar domprosten.

Enligt Peder Swarts krönika stämmer alla in i detta, att Gustav Eriksson bör väljas och ”med mycken knäfall och månge tårar” vädjar man nu till Gustav att han vill ta på sig oket att bli landets kung.

Övertalningskampanjen är igång och den påvlige legaten Johannes Magnus menar att rådet och ständerna inte får ge sig förrän Gustav svarat ja. Gustav själv är inte särskilt hugad att ta på sig uppdraget….