Del 40. Sören Norby kommer för sent

På julafton sker inte bara attacken mot Lovölägret. Samma dag kommer också kung Kristians mäktige amiral Sören Norrby med sin flotta till Stegeborg – i hopp om att undsätta borgen.
 
Vad han inte vet är att Stegeborg kapitulerat sex dagar tidigare. Istället hamnar Sören Norby i ett knepigt bakhåll när den svenska hären spärrar hans återfärd i sundet ut från Stegeborg.

Hela dagen pågår striden innan Norrby tillslut lyckas slå sig igenom med sin flotta. Han har förlorat minst 600 man som han lägger nakna på en holme innan han far vidare. Svenskarna har endast förlorat 11 man om man får tro Peder Swarts krönika. Samma krönika berättar att Sören Norby ropar från sitt skepp till svenskarna att han får tacka för ett gott gästabud:

”Och eftersom jag nu har druckit Jule-gästabud med er så bjuder jag er välkomna till Kalmar att dricka påsk-gästabud med mig…”

Del 41. ”Döda alla svenskar!”

Kung Kristian måste ha fyllts av raseri när han får bud om motgångarna under julhelgen 1521. I januari utgår en kunglig order till befälhavarna på slotten han ännu behärskar: Döda alla svenskar! Hög som låg. Adel som oadel.

Runt om på borgarna sprider sig osäkerheten. Här finns trots allt fortfarande många svenskar i tjänst under kung Kristians befälhavare. Ska de plötsligt frukta för sitt liv bara för att de är svenskar?

På det belägrade Åbo slott finns flera svenskar i kung Kristians tjänst under tysken junker Tomas. I hemlighet börjar de konferera. Ska de fly eller lita på att inget kommer att hända? Erik Flemming som är svensk väljer att fly slottet under förevändning att han ska försöka attackera belägrarna utanför. Tönne Eriksson väljer att stanna.

Erik Flemming har gjort rätt bedömning. Han går ut emot svenskarna som belägrar slottet men låter en tjänare gå först och meddela att man ha fredliga avsikter. På slottet däremot går de kvarvarande svenskarna ett ohyggligt öde till mötes. Junker Tomas låter halshugga såväl Tönne Eriksson som Henrik Stenson samt sin egen skrivare Måns.

Insatserna höjs nu i Befrielsekriget. Kung Kristian pumpar in allt fler soldater till Stockholm. En frisisk fänika om 300 soldater anländer runt nyår. Samtidigt förstärks Gustavs Erikssons manskap med folk som frigjorts från Stegeborg och andra fallna fästen. Peder Fredag ansluter nu också till huvudlägret i Rotebro. 1522 kommer att inledas med en flera drabbningar runt Stockholm…

Del 42. Attacken på Järvalägret

Under vintern 1522 flyttar Gustav Eriksson sitt huvudläger utanför Stockholm från Rotebro närmare staden. Man har fått påfyllning av soldater och känner medvinden i ryggen efter de fästen som fallit i december. Nu vill man öka pressen mot Stockholm. Det nya lägret blir vid en snårig höjd vid Järva i norra Solna, 7-8 km norr och Stockholm.

Men Stockholm är en annan femma är en avskuren borg i inlandet. Staden har hundratals, vissa skattningar säger 2500, infanterisoldater redo att inte bara försvara staden utan har offensiv kapacitet med bepansrat rytteri och hakebössor.

Den 26 januari kommer en fullskaleattack på Järvalägret beordrad av Henrik Slagheck på Stockholms slott. Flera hundra ryttare spränger ur från Norrport och fortsätter upp mot lägret vid Järva. Befälhavarna Staffan Sasse och Peder Fredag kommer nu få det hett om öronen…

Del 43. Västerås slott faller

Denna dag för 500 år sedan ger kung Kristians folk på Västerås slott upp borgen till de belägrande svenskarna. Man klarar det inte längre. Ingen hjälp anländer längre från huvudstaden. I månader har befrielsearmén inneslutit slottet och ingen har fått komma varken in eller ut.

Västerås stad har ju varit i svenskarnas händer ända sedan slaget om Västerås den 29 april 1521. Se Befrielsekriget del 15. Men borgen har fortsatt hållit ut – ända till denna dag. I samma veva tycks såväl Örebro slott som Ängsö ha kapitulerat.

Sveriges inland är nu i stort sett helt i Svenskarnas händer. Men Stockholm och Kalmar kommer att bli svåra att knäcka. Gustav Eriksson inser att det inte kommer att gå utan en flotta som kan spärra av städerna från sjösidan. Därför kommer man att behöva fortsatt hjälp utifrån. Och de enda som mäta sig med Sören Norby i slagkraft är som tidigare – Lübeck.

Del 44. Stockholms södra läger nedbränt

Henrik Slagheck i brev till kung Kristian:
”Vidare har jag gjort ett anfall mot det södra lägret den 7:e februari, slagit bönderna därur, dödat åtskillige av dem och bränt lägret.”

Det vill säga egentligen skriver han:
”Wyter eyn anschlag gemacht uff dass legher Sudenwert Am Freytag post Agathe und die Buren dar aussheschlagenn, etzlichen erworgt ung dass legher verbrennt.”

Kampen om Stockholm går trögt för svenskarna. Vi såg hur Henrik Slaghecks trupper i januari förstörde lägret i Järva norr om staden. Nu slår Henriks Slaghecks trupper ut det södra lägret i Sätra.

Gustav Eriksson är nu helt på det klara med att Stockholm inte kommer kunna tas av en bondehär från landsidan. Han författar vid denna tid en formell begäran om hjälp till staden Lübeck, Hansans ledande stad. Riksföreståndaren begär skepp, folk och vapen samt 3 à 4 tusen landsknektar. Han lovar Lübeck vittgående privilegier men till företaget behövs även pengar, mycket pengar. Gustav sammankallar nu därför ett rådsmöte i Örebro till slutet av februari där landet måste visa enad front om Hansan ska vilja stödja den svenska revolten.

Del 45. Lübeck mobiliserar mot kung Kristian

Medan attackerna avlöser varandra runt Stockholm sker viktiga saker för svensk del på andra sidan Östersjön. Den 22 februari anländer ett sändebud från Lübeck till Danzig. Dess uppgift är att få Danzig att gå i gemensam krigsallians mot kung Kristian och mot dennes förbud mot sjöfart på Sverige. Dessutom har Lübeck mottagit en vädjan om hjälp från den svenske riksföreståndaren Gustav Eriksson. Ett självständigt Sverige skulle gynna både handel och sjöfart.

Danzig tvekar. Men man inleder nu förhandlingar om huruvida man ska sända gemensam hjälp till Sverige – inte för att Sveriges självständighet är någon hjärtefråga. Men för att det kanske är det bästa alternativ man har om Hansestädernas viktigaste inkomstkälla – Östersjöhandeln med Sverige – inte ska försvinna helt under kung Kristians hårda handelsrestriktioner.

Del 46. Örebro rådsmöte

För att visa Hansan att det finns en bred nationell enighet som önskar och kan betala för deras hjälp sammankallar Gustav Eriksson till ett rådsmöte i Örebro. Dit kommer rikets mäktigaste; Biskop Brask, Ture Jönsson och annan högadel och biskopar som tillhör ett nytt helsvenskt riksråd. Riksrådet var ju ett slags medeltida regering. Allmogen är inte inbjuden.

Mötet framhäver att man står enade och beslutar även om förhandlingar med bönderna om en särskild krigsskatt i silver som ska bekosta krigshjälpen från Hansan. Men man beslutar också att de svenska adelsmän och biskopar som ännu ingår i rådet under kung Kristian ska erbjudas amnesti och tas till nåder om de är villiga att ansluta sig till upproret, inklusive Gustav Trolle. Det senare framstår som oacceptabelt för allmogen, möjligen även för Gustav Eriksson – Trolle är en förrädare! Men riksföreståndaren behöver rådsadelns support för att vinna Hansans stöd och börjar nu en balansakt mellan böndernas och rådsadelns krav.

Det är vid denna tid man börjar skönja en liten spricka i befrielserörelsen, en spricka som längre fram i tiden kommer att leda till flera bondeuppror mot kung Gustav Vasa. Länge var det bönderna som bar upproret men nu tvingas Gustav Eriksson att allt oftare höra rådsaristokraterna vilket skapar motsättningar. Allmogen har också har en stark röst i agitatorn Peder Sunnanväder som återvänt från exil.

Gustav Eriksson avstår dock från att tydligt ta ställning mellan bönder och rådsaristokrati utan balanserar dem mot varandra och satsar allt på ett kort – Lübeck.

Del 47. Ett brev till Henrik Slagheck

Gustav Eriksson skriver denna dag för 500 år sedan direkt till kung Kristians befälhavare på Stockholms slott, Henrik Slagheck – ge upp staden och slottet och åtnjut fri lejd! Gustav har ytterligare ett argument; Henriks bror Didrik (Stockholms blodbads exekutör) har nyligen bränts levande på bål på Gammeltorv i Köpenhamn på kunglig befallning – se där hur kung Kristian lönar sina befälhavare! Månne kommer han avrätta dig liksom din bror.

Men Gustav talar för döva öron. Henrik Slagheck har inga som helst planer på att kapitulera och överlämna Stockholm till ”en förrädare” som han skriver i brev till kung Kristian. Dessutom är Sören Norbys stora flotta på väg med hundratals nya knektar. Henrik Slagheck rustar för attack och tänker absolut inte kapitulera.

Gustav Erikssons läger runt staden kommer få smaka på flera svåra attacker under våren 1522. Den långsiktiga lösningen för svenskarna är en enda – blockera farlederna på saltsjösidan in till Stockholm och på så sätt hindra ständigt nya sändningar av manskap och förnödenheter.

Del 48. Slaktmånad

I början av april 1522 sker flera svåra attacker mot svenskarnas läger runt Stockholm. Det är Henrik Slagheck som låter sina legoknektar göra vad de kan för att försvaga Gustav Erikssons positioner runt staden. Den 6:e slår man till med rytteri mot lägret vid Järva i Solna, norr om Stockholm. När greve Mauritz von Oldenburg märker hur dåligt svenskarnas läger är bemannat skickar han efter två fänikor knektar från staden. Lägret stormas och bränns. Dagen efter är det Sätralägret, söder om staden som som intas från sjösidan och förstörs.

De flyende svenskarna återsamlas vid det gamla lägret i Rotebro längre norrut (se bild). Men inte heller här får svenskarna någon ro. Fotfolk och ryttare under överste Heidersdorf går till attack i gryningen den 11 april. Lägret stormas och bränns.

Den 13 april angrips så svenskarnas anordningar vid Kodjupet och Stegesund i skärgården. Här har man försökt spärra av farleden med bommar och förskansningar för att hindra danskarnas sjöfart in till Stockholm. En dansk flotta intar nu skansarna och förstör bomverket. Därmed ligger staden igen helt öppen för kung Kristians flotta.

Detta är svåra motgångar för svenskarna och ett välkommet andrum för Henrik Slagheck som länge varit på defensiven mot de framstormande svenskarna. Ändå är pressen fortsatt stor på Henrik Slagheck. Hans legosoldater kräver ersättning för ”slaktmånad” (schlachtmonet) – dvs en månads sold för framgångsrik krigföring där fienden slagits i grunden. Förutom det plågas staden av skörbjugg och flykt av de svenska borgare som ännu är kvar. Stockholm lider…

Del 49. Ett skepp kommer lastat med silver

I mitten av april anländer ett skepp till Lübeck från den svenske riksföreståndaren. Det innehåller först och främst en last av silver som betalning för den hjälp han fått löfte om. Gustav Eriksson har ju länge insett att han behöver Lübecks stöd för att kunna vinna kriget – främst i form av stridskrafter till sjöss men även manskap och förnödenheter. Och även om Lübecks handelsmän har ett eget intresse av att stödja svenskarnas frihetskamp så kommer man inte ge stödet gratis utan kräver både ersättning och privilegier. Ett sådant privilegium är tullfrihet.

Redan tidigare har Lübeck skickat krut, salpeter, harnesk och gevär så silvret är till dels en betalning för redan erhållen hjälp. Nu kommer alltså betalningen för detta och dessutom medel för utrustadet av en flotta till svenskarnas hjälp. Med silvret följer också ett brev med vädjan om evigt förbund samt en önskan om undsättning med krigsfolk, båtsmän, skepp, väskor, humle, salt och tyg.

Silvret sätter fart på de tyska handelsmännen som nu även skjuter till egna medel till den svenska expeditionen. Lübeck har bestämt sig – man kommer gå in i kampen på svenskarnas sida även om det innebär en krigsförklaring mot kung Kristian.

Nu rustar stadens handelsmän en krigsduglig flotta för de befälhavare som ska föra den till Sverige i maj….