Del 64. Stockholm töms på innevånare.
Vintern 1522-23 kopplar sitt grepp om Stockholm och Tre Kronor. På slottet sitter fortfarande Henrik Slagheck och uthärdar en allt svårare belägring av svenskarna som har slagit läger i stadens omedelbara närhet på Södermalm och Kungsholmen. Även skärgårdssidan är nu spärrad av den svensk-lübska flottan och något hopp om snar undsättning finns inte längre när Sören Norby seglat iväg. Staden måste härda ut. Där råder brist på allt; öl, bröd, ved, ammunition. Dessutom grasserar sjukdomar.
I december tömmer därför den danska ledningen staden på mer än 100 ”andliga personer, fruar, jungfrur och pigor”. Kvar i staden blir nästan bara krigsfolk deras befäl.
Svenskarna å sin sida behöver inte längre frukta de plötsliga överfallen från fännikan på slottet. (Se Befrielsekriget del 48, till exempel.) Men uppgiften är ändå komplicerad. Stockholm är en mycket svårintaglig stad bakom vatten och tjocka murar. Att belägra staden är en sak. Att inta den är något helt annat.
Det kommer dröja länge än innan saken når ett avgörande. Och händelseutvecklingen kommer nu delvis att styras av skeenden långt borta.