Herremötets andra dag kallas Lübecks representanter nu fram inför rådet. Lübeckaren Bernt Bomhouwer framlägger att då det svenska rådet nu är fulltaligt förväntar man sig att det bekräftar de utlovade privilegierna, främst full tullfrihet. Lübecks tålamod nu är slut menar han. ”Detta är den tidpunkt för handling som man måste utnyttja för att på kort tid komma till en lång beständig fred” avslutar Bomhouwer sitt tal.
Det sista uttalandet har historikerna diskuterat – är det en mild påtryckning att Sverige nu också borde välja en egen kung om de vill rädda sin självständighet och sitt oberoende? Något som Lübecks skulle vinna på men som man inte öppet kan hävda eftersom det skulle stöta sig med bundsförvanten, den nyvalde kung Fredrik i Danmark, som har hävdat att Kalmarunionen ska bestå.
Lübeck skulle så att säga tjäna på att Sverige agerade snabbt och självständigt och valde en egen kung – men vem?
Krafter börjar nu verka för att Herredagen också ska låta välja en ny svensk kung. I så fall för första gången på över 50 år.
Magister Knut håller en osande predikan i Strängnäs domkyrka där har går rakt på sak och säger att ”de Svenske måtte kora sig en Konung, att detta väldige berömmelige Konungariket icke nu länger ska hållas för någons ladugård eller red kyrka, och icke vara försvarlöst, bliva ryckt och kivt hit och dit mer än annor Konungerike.”
Magister Knut fortsätter med att alla har kunnat se vilka gåvor, vilken lycka och vilket förstånd den Allermäktigste Gud har begåvat den ädle Herr Götstaff med. Ingen är bättre skickad än Gustav, menar domprosten.
Enligt Peder Swarts krönika stämmer alla in i detta, att Gustav Eriksson bör väljas och ”med mycken knäfall och månge tårar” vädjar man nu till Gustav att han vill ta på sig oket att bli landets kung.
Övertalningskampanjen är igång och den påvlige legaten Johannes Magnus menar att rådet och ständerna inte får ge sig förrän Gustav svarat ja. Gustav själv är inte särskilt hugad att ta på sig uppdraget….
Roggeborgen i Strängnäs. Här bodde troligen Gustav Eriksson under herredagarna i Strängnäs 1523.
Rådet skickar nu bud till riksföreståndaren Gustav Eriksson där han har sitt kvarter, troligen i Roggeborgen: Imorgon den 6 juni kommer man hålla kungval och det är rådets önskan att välja Eriksson.
Gustav Eriksson ber att bli förskonad från uppgiften – välj någon annan, någon äldre och ädlare! Ture Jönsson eller Nils Boson föreslår han. Gustav menar sig vara trött av allt arbete har redan uträttat och att kungaämbetet ”hade mera galla än honung med sig.” Men rådet står på sig.
Gustav söker nu upp de lybska rådsherrarna tillsammans med Berend von Mehlen för att inhämta deras uppfattning. Herrarna menar att valet är ett Guds verk och en vägran att motta det skulle få svåra konsekvenser för riksföreståndaren. Detta blir tungan på vågen. Guds vilja sätter man sig inte emot. Gustav Eriksson söker upp rådet och meddelar sitt ja.
Berend von Mehlen får sägas ha spelat en nyckelroll i övertalningskampanjen. I ett brev långt senare, från 1525, skriver Gustav Eriksson till von Mehlen att han aldrig skulle ha åtagit sig uppdraget om inte von Mehlen hade manat honom till det.
Ett annat skäl till riksföresråndarens tveksamhet kan ha varit att kriget vid denna tid ännu inte är avslutat. Både Stockholm och Finland är fortfarande i främmande makts händer. Att låta sig koras till kung innan segern är vunnen kan vara ett vågspel.
Men nu tycks både det svenska rådet och Lübeck få vad de önskar – att Gustav Eriksson accepterar rollen som svensk kung. Nästa dag stundar själva valet…
Lördagen den 6 juni 1523 inleds med mässa i Strängnäs domkyrka. Efter mässan avlägsnar sig riksföreståndaren till sin bostad. De lübeckska sändebuden stannar kvar i kyrkan medan riksrådet sammanträder ute på kyrkogården.
Först fastställs frågan om kungavalet för de församlade herredagsmännen. De olika lagmännen för ordet inför sina respektive landsagors representanter: Mickel Nilsson för Uppland Henrik Erlandsson för Östergötland Peder Erlandsson för Öland Ture Jönsson för Västergötland Nils Olofsson för Värmland Johan Arendsson för Södermanland Ture Bengtsson för Närke Axel Andersson för Västmanland och Dalarna Tord Bonde för Tiohärads Knut Eriksson för Norra Finland Ivar Fleming för Södra Finlands
Herredagsmännen visar sig enligt lybeckarnas redogörelse ”icke allena villiga utan glatt benägna” och gåvo ”herr Gubernatorn sin röst” varefter deras namn genom ”ärkedjäknen vid kyrkan i Strängnäs, Laurentius Andreae, såsom en notarie upptecknades.” Berend von Mehlen får uppdraget att underrätta riksföreståndaren och motta hans godkännande.
Därefter hyllas den nyvalde kungen i den så kallade Prästgillestugan vilket sannolikt handlar om Sankt Eskils prästgillesgård nära domkyrkoberget.
Herredagsmännen inkallas, och för dem föreläses artiklar ur Sankte Eriks lagbok och därjämte konungens ed. Ärkedjäknen i Strängnäs håller i boken, ”i vilken berörda ed var skriven” med några därpå lagda reliker framför Gustav som knäböjer med blottat huvud och med tvenne fingrar på lagbiken svär eden.
Den nyvalde konungen intar så sin plats. Undersåtarnas ed uppläses och var och en lagman svär konungen tro och huldhet.
Dagen avslutas med en officiell uppvaktning hos de lübeckska rådsherrarna av en disputation, bestående av Ture Jönsson, Berend von Melen, Axel Posse, Knut Bengtsson och Ivar Fleming. Vid uppvaktningen tillkännagavs det verkställda konungavalet, varjämte meddelades, att beslut fattats att ”till eviga tider icke välja någon främmande konung eller gubernator”.
Dagen efter kungavalet går man i högtidlig procession till kyrkan. Kung Gustav Eriksson har de lybska sändebuden på var sin sida om sig ”staden Lübeck till ära”. Bakom honom följer det svenska riksrådet och andra adelsmän.
När man träder in i domkyrkan uppstämmer kören i ”Te Deum laudamus” – Gud vi prisar dig. Från koret utropar ärkedjäknen att Gustav Eriksson nu är Sveriges kung. Sedan sjungs ”en härlig mässa om den heliga trefaldighet till en tacksägelse”. Kungavalet har därmed nu fått religiös stadfästelse.
Som avslutning håller kungen burspråk med de församlade på kyrkogården, det vill säga han talar med de församlade. Man prisar där Lübecks insatser och avger eviga löften om bistånd.
Herremötet är därmed avslutat men kungen och de svenska riksråden blir kvar för att att förhandla med lybeckarna om privilegierna och skulden till staden. Det blir tre dagars hårda förhandlingar innan man når en överenskommelse. Kungen vill dock inte sätta sitt sigill på överenskommelsen innan han har Stockholms slott i sin hand.
Nu riktas blickarna mot Stockholm och förhandlingarna om stadens kapitulation behöver skyndsamt återupptas. Ännu är Befrielsekriget inte över.
Stockholm enligt den så kallade blodbadsplanschen. Notera det trasiga Södertorn till vänster i bilden. Planschen beställd år 1524.
Det står nu helt klart att den danska garnisonen i Stockholm kommer att ge upp och lämna staden. Men villkoren och formerna för kapitulationen måste ändå förhandlas.
Dessvärre för Gustav Eriksson del styrs överenskommelsen till stor del av Lübeck och deras förhandlare. Den danskledda garnisonen lyckas därför få mer fördelaktiga kapitulationsvilkor än situationen i sig medger.
Samtliga knektar i kung Kristians tjänst, av vilken nationalitet de än är, även svenskar, försäkras fri och säker överfart till Lübeck eller Wismar med alla sina ägodelar. Manskapet ska överskeppas på fartyg, utrustade av Gustav Eriksson men även lastade med proviant ur slottsförrådet. Skeppen ska ligga på Strömmen, utanför bommen, där garnisonen ska gå ombord.
Om någon av borgmästarna eller borgarna vill lämna staden ska de ha rätt att göra det. Man ska då också få en så kallad ”tärpenning”. Alla tyska och danska köpsvenner som följde med kung Kristian till Stockholm ska också ha rätt att lämna staden.
Hela denna överenskommelsen innebär en form av ”fri lejd” för alla som önskar, delvis på Gustav Erikssons bekostnad. Dessutom ska all den skada som garnisonen orsakat Sverige och Lübeck vara efterskänkt och glömt. En historiker skriver: ”Det måste ha varit ganska bittert för Gustav Vasa att gå med på alla dessa förmåner…” Men det är Lübeck som dikterar villkoren – hotet är att de annars kommer byta fot och ställa sig bakom kung Fredrik av Danmark. Gustav Eriksson kan inte riskera detta.
Staden och slottet med all krigsmateriel ska dock överlämnas till Gustav Eriksson.
Kapitulationsakten från 16 juni 1523. Riksarkivet.
Den 16 juni 1523 är förhandlingarna klara och Stockholm kapitulerar. Staden kommer att överlämnas till svenskarna och Gustav Eriksson. Det är inte längre en stad styrd från Köpenhamn. Men det är en överenskommelse formulerad av Lübecks sändebud och den danska garnisonen måste ha varit ganska nöjd med att slippa undan med både liv och ägodelar i behåll.
Istället är det de svenska rådsmedlemmarna som denna dag till slut och ganska motvilligt sätter sina sigill på överenskommelsen, som är både dyr och smått förnedrande för dem, när de idag får ta emot dokumentet ur Lübeckarnas hand. Men det finns inget man kan göra åt detta. Kung Gustav skriver flera år senare att ”lägenheten begaff sigh på then tiidh icke annorledis” – kort sagt, så är läget vid denna tid och inget annat finns att göra.
Nu börjar istället planeringen för hur kung Gustav ska överta staden…
Del 85. Gustav Eriksson utfärdar skyddsbrev för Stockholm.
Gustav Erikssons skyddsbrev för Stockholm utfärdad den 17 juni 1523. Stockholms stadsarkiv.
Vi Gustav, med Guds nåd utvald Sveriges och Götes konung etc göre veterligt att vi av synnerlig gunst och nåd, på det att Guds förtörnelse skall blidkas och den blodutgjutelse som nu länge dess värre har varit måtte sättas av och stillas…
Den första åtgärden kung Gustav Eriksson vidtar efter Stockholms kaptulation är att utfärda ett skyddsbrev för staden. Brevet finns bevarat i original, se bild. Det skrivs på skeppet Svanen som ligger för ankar i Saltsjön intill staden. På skeppet har kungen sitt kvarter i väntan på att staden ska bli hans.
I brevet lovas stadens borgmästare, råd och menighet skydd för sina tillgångar och personlig säkerhet. De som önskar lämna Stockholm och bege sig till Tyskland eller annorstädes ges löfte om säkerhet och tillåtelse att ta med sig sina pengar. De privilegier och friheter som borgmästare, råd och menighet i Stockholm hittills haft lovar kungen ska bestå. De missgärningar som de ka ha gjort sig skyldiga till gentemot kungen och hans folk ska förlåtas.
I gengäld ska Stockholms stad och slott överlämnas till Gustav Eriksson, liksom alla vapen; kung Kristians och Sören Norbys skepp och jakter ska tillfalla kungen och Sveriges rike.
De egendomar som tillhörde ärkebiskop Gustav Trolle, dennes far Erik, biskop Jens Beldenack och andra som flydde landet med kung Kristian ska överlämnas till Sverige.
Kungen och riksråden – Ture Jönsson, Lars Siggesson, Berend van Melen, Knut Eriksson, Axel Andersson, Knut Andersson, Ivar Fleming och Erik Fleming – sätter sina sigill på brevet. Detta är det första brev som Gustav Eriksson sätter sitt nytillverkade kungliga sigill på.
Texten ovan i orginal på 1500-talssvenska: Wij Gøstaff medth Gudz naadth wtwaldth Swerigis ok Gøtes konungh etc. gøre wetherlegeth ath wy aff synnerlig gønsth ok naadhe, paa thet ath Gudz førtørnelse blitkas skal : och blodz wtgiwtelse som nw longlega tes wer warith hafwer afsetias ok stillas motthe…
…tætta breff som gifwit ok scrifwith ær paa wort skip Swanen die Botolphi abbatis, anno Domini Mdxxiii.
Kapitulationen är avklarad. Nu ska bara den danska garnisonen ge sig av…
Peder Hård, Gustav Erikssons slottfogde, övertar Tre Kronor.
På 21 dagen Junii gåvo de upp Stockholms slott och stad. Konung Götstaff befolte om befallningar och ämbeter i staden med sina tjänare, dem han då dit in skickade. Peder Hård skickade han till slottfogde, honom levererade då Henrick Slaghöök Slottet på kung Götstaffz vägna.
Två dagar före midsommarafton sker skiftet av besättning i Stockholm och på slottet Tre kronor. Henrik Slagheck lämnar över till kung Gustavs slottsfogde Peder Hård och seglar sedan iväg med sin besättning som hållit Stockholm i två och ett halvt år.
Borgmästare Gorius Holst stannar kvar och tas till nåd av kung Gustav men får lova dyrt och heligt att aldrig mera stämpla mot riket.
Peder Hård intar nu slottet och förbereder staden för det högtidliga intåg kung Gustav ska hålla på Sankt Johannes baptiste afton, midsommarafton.
Tisdagen där efter som var Sankt Johannis Baptiste afton (midsommarafton) red Kung Götstaff in i Stockhom genom Södre port, blev där undfången och intagen med process, stort prål och solennitet så som den saken tillhörer. Blev hälsad av allt folket för Sweriges Furste, regent, Nådigste Herre och Konung.
Så har då äntligen dagen kommit när Stockholm har öppnat sina portar och kung Gustav rider in som befrielsekrigets segerherre och Stockholms befriare. Kanske är detta hans finaste stund och zenit på hans bana.
Runt honom hopar sig visserligen problemen men just denna dag och denna stund måste ha varit en triumf för honom och hans kämpar. Med i intåget går landsknektar, rådet och biskopar. Kanske även några allmogesoldater som dröjt sig kvar ända sedan 1521.
Staden är visserligen i uselt skick. Vartannat hus är nedrivet, Södertorn är sönderskjutet, innevånarna är få och krigströtta efter en lång och svår belägring. Men kanske kan en strimma av hopp sprida sig denna dag när belägringen är över och nya tider randas för Stockholm.
