Del 12. Från bondehop till armé.
När Gustav Eriksson återkommer till Dalarna kan man glädja sig åt framgången vid Brunnbäcks färja. Genom list och bakhåll lyckades man där driva danskhären på flykten.
Men när upproret nu vill expandera utanför hemtrakterna i Dalarna måste bondehären genomgå en förvandling. Det duger inte med en hop uppretade bönder. Om man går mot Mälardalen kommer man att få möta en yrkesarmé på öppen mark och dalkarlarna måste på samma sätt lära sig strida som en riktig armé – välorganiserat och med tydliga avdelningar bland de stridande. Rotar och fänikor kallades de på Gustav Vasas tid.
Man samlas nu därför i Hedemora för att öva och dra upp strategin för hur härtåget ska nå framgång utanför Dalarna. Det blir ett arbete som kräver både kunskap, erfarenhet och disciplin. Och det har upprorshären med flera befälhavare som var med i Sten Stures strider på 1510-talet.
Samtidigt måste man kunna börja avlöna krigsfolket och i Hedemora slås nu de så kallade Dalaklippingarna i metall för att betala soldaterna som går med vecka efter vecka. (Se bild.)
När organisationen och avlöningen bedöms tillfredsställande börjar man fälttåget. I mitten av april lämnar man Dalarna och ger sig av mot kung Kristians befästa stad – Västerås.