Del 11. Slaget vid Brunnbäcks färja.
Medan Gustav Eriksson är i Hälsingland utnyttjar de kungatrogna situationen och marscherar med sina utländska knektar och ryttare mot Dalarna. Nu ska upproret krossas i sin linda! Bröderna Slagheck leder hären från Västerås och ger sig av mot Dalälven som bildar naturlig gräns mot Dalarna. Inga egentliga broar finns vid den här tiden utan man måste ta båtar och flottar över vid olika färjeplatser.
Men dalfolket under Peder Svensson och Olof Bonde har förstått att fienden är i antågande och man beordrar att alla färjor och båtar tas över till dalasidan. På så sätt kommer man åtminstone kunna uppehålla fienden ett tag.
Kungahären tvingas därför att slå läger vid en plats som kallas Brunnbäcks färja en bit från Avesta. Det är nu Befrielsekrigets första egentliga sammandrabbning sker.
Dalkarlarna har slagit läger mitt emot kungahären på andra sidan älven. I skydd av mörkret börjar man nu beskjuta unionsarmen med pilbågar och armborst. Det blir en skur av projektiler som tvingar unionshären att bryta upp och retirera.
En avdelad grupp av dalkarlarna har samtidigt korsat älven nedströms från färjestället och närmar sig dansklägret från landsidan. I skydd av mörkret går man till anfall samtidigt som Olof Bonde korsar älven vid färjan med återstoden av upprorstyrkan.
Huvudstriden kommer att utspela sig på en öppen plats som kallas Sonnbohed. Dalkarlarna får snabbt ett övertag. Huvuddelen av fienden görs ned, andra kastar sig i älven, många tas till fånga och de övriga flyr. De flyende förföljs en lång bit in i Västmanland. Några lyckas återvända till Västerås.
Slaget är en stor seger för upproret och tippar nu balansen för fortsättningen av befrielsekriget. Från att har varit utsatt för unionssidans förföljelser är det nu Gustav Eriksson och hans här som är på offensiven och de unionstrogna kommer att få försvara sig.
För upproret är detta en stor triumf. Och siktet är nu inställt på Västerås…