Även om Stockholm och Sveriges kärnland är vunnet i och med intåget i Stockholm på midsommar 1523 så är fortfarande den östra rikshalvan, Finland, i händerna på slottsherrar lojala med kung Kristian eller hans mäktiga amiral Sören Norby.
Detta måste kung Gustav ändra på.
I slutet av sommaren 1523 avseglar därför en flotta under bröderna Ivar och Erik Fleming för att ta de återstående slotten. Med sig har man 400 ryttare och 2000 fotsoldater med uppdraget att rensa hela landet från dansklojala slottsherrar.
Siktet ställs mot Åbo och Kustö biskopsborg. Så inleds det sista kapitlet i Befrielsekriget.
I september är den svenska flottan på plats i Finland. Första attacken riktar bröderna Fleming mot Kustö biskopsborg utanför Åbo – idag bara en ruin men då ett viktigt fäste. Sören Norby har gjort borgen till sin och har på slottet även låtit inrätta ett eget myntslageri där han låter slå egna silvermynt (se bild).
Sören Norbys Kustöskilling. En raritet hos numismatiker.
Även om Norby själv inte är på plats – han befinner sig på sitt huvudfäste i Visby på Gotland – måste borgen självfallet säkras för svensk del.
Någon egentlig strid blir det dock inte tal om. Svenskarna visar upp flottan och skickar några salvor med följden att borgen ger upp inom en dag utan ”utan att någon får ett finger sårt av de Svenske”. Flottan fortsätter nu mot Åbo.
Kustö biskopsborg rivs några år senare – 1528 – på kunglig order. Ingen biskop ska kunna göra anspråk på egna borgar när reformationsarbetet kommer igång ordentligt under Gustav Vasa.
När Kustö slott är säkrat beger sig svenskarna mot Åbo som ännu hålls av män lojala med kung Kristian. Men – invänder någon – han är ju avsatt som Danmarks kung och är väl ute ut leken?
Man måste minnas att Befrielsekriget liksom många andra stridigheter under unionstiden sällan når några definitiva fredsslut där båda parter signerar en överenskommelse som respekteras i tid och evighet. Istället är det en dragkamp fram och tillbaka mellan olika regenter, tronpretendenter och upprorsmän vilka visserligen kan bli detroniserde för en tid men som mycket väl kan komma tillbaka när man bidat sin tid, samlat pengar och manskap och gör en ny framstöt. Kung Kristian befinner sig för stunden i landsflykt hos sin svåger kejsar Karl V i Nederländerna men kan mycket väl göra en ny framstöt för att återta den danska kronan och Sverige. (vilket han också försöker 1530.)
Åbo slott och stad hålls alltså ännu av trupper lojala med kung Kristian när svenskarna närmar sig. Åbosoldaterna samlas vid Kuppis och gör sig redo för strid men när man inser svenskarnas övermakt så tar man till flykten mot Viborg och Tavastehus. Staden faller så i svenskarnas händer där man nu uppför sitt läger och inleder en belägring av Åbo slott som sluter sina portar. I tolv dagar härdar man ut på slottet innan man tvingas ge upp och den sista stora staden i riket är nu Gustav Erikssons.
Men ännu finns det motståndsfickor på flera av de finska slotten; Raseborg, Viborg, Tavastehus och Nyslott. Trupper sändes ut mot dem alla för att kuva de sista fästena lojala med Danmark.
När Åbo har fallit i september skickar svenskarna trupper längre in i Finland för att säkra samtliga borgar för Gustav Vasa. En trupp går inåt landet mot Tavastehus, en borg möjligen uppförd redan under av Birger Jarl.
När Stockholm föll i danskarnas händer i september 1520 erbjöds Kristina Gyllenstierna Tavastehus slott och län samt Kymmenegård i Finland som änkesäte. Efter löften om att allt skulle var ”glömt och förlåtet” öppnades stadens portar för Kristian II. Därefter utspelade sig som vi alla vet Stockholms blodbad och istället för att njuta goda dagar på Tavastehus fördes Kristina till Köpenhamn.
När kung Kristians män kom till Tavastehus i slutet av november 1520 avrättades dess slottsfogde Åke Göransson omedelbart och en tid senare överlät Kristian slottet till den danske amiralen Sören Norby.
Nu – hösten 1523 – har dock maktbalansen skiftat och svenskarna som kommer till Tavastehus möter inget egentligt motstånd och slottet intas utan strid. Borgen är nu i Gustav Vasas händer och förblir i svensk ägo i nästan 300 år.
I mars 1808 utryms Tavastehus av svenskarna under befäl av Wilhelm Mauritz Klingspor samt ockuperas kort därefter av ryssarna.
Fälttåget mot de finska borgarna fortsätter under hösten 1523. Svenskarna möter inget egentligt motstånd. Sören Norby sitter på Gotland och kan varken uppbåda flotta eller manskap till försvar. Den nye danske kung Fredrik har fullt upp med att säkra tronen och slå ner grupper som ännu lojala med den avsatte kung Kristian.
Raseborg är bara en i raden av medeltidsborgar som erövras. Borgen har inte undgått unionsstridernas grymhet. Den 16 december 1520 lät danskarna här halshugga biskop Hemming Gadh och Nils Eskilsson Banér på galgbacken utanför slottet. Deras brott – de hade agerat mot den danske kung Kristian innan Stockholm intogs av danskarna 1520.
Nu 1523 är det bröderna Fleming som återerövrar borgen för kung Gustav Vasa och Sveriges räkning. Erik Fleming erhåller också slottet i förläning.
Vid denna tid är slottet så förfallet, att Gustav Vasa inte anser det mödan värt att reparera det och 1527 beslutar han att låta uppföra ett annat slott på ett bekvämare ställe, där man hade bättre segelled. Några decennier senare är Raseborg en övergiven ruin.
Viborg, det sista fästet att erövras under Befrielsekriget. Idag i Ryssland.
Bröderna Flemings folk har under hösten 1523 erövrat borg efter borg åt kung Gustav Vasa i Finland. Till slut återstår bara Viborgs slott på Karelska näset, i dagens Ryssland. Dit har man låtit skicka en samling skepp under Nils Grabbe. Grabbe har lett ett slags gerillamotstånd mot danskarna i Finland med sin skärgårdsflotta. När Sören Norby fick övertaget 1522 flydde ha till Reval (Tallinn) för att bida sin tid. Nu hösten 1523 har han åter kunnat förena sig i kampen mot danskarna under bröderna Fleming. Det blir därför Grabbe som först når Viborg.
Slottets befälhavare, Rolef van Leveren, vill dock inte kapitulera till underhuggaren Grabbe utan endast till Erik Fleming själv. Några dagar senare anländer Fleming och slottet ges upp den 10 oktober 1523. Med Viborgs kapitulation tillfaller också Olofsborg Ivar Fleming.
Nyslott, dagens Olofsborgs slottsruin i östra Finland. Överlåts åt svenskarma i samband med Viborgs kapitulation.
Detta blir också den sista kraftmätningen mellan svenskar och dansklojala i det vi kallar Befrielsekriget. Gustav Eriksson, nu vorden kung, har i och med detta säkrat både det egentliga Sverige och det länge danskkontrollerade Finland. Det som började som en upprorsrörelse i Dalarna i början av 1521 har nu nått fullständig framgång i slutet av 1523. Peder Swart skriver:
”Och snarast sagt innan Jul (1523) hade de svenska inne allt landet, med vart Slott och fäste där var på sin Herre kung Gustavs vägnar.”
Hela riket Sverige – Finland i Gustav Erikssons hand i slutet av 1523.
Endast en sak återstår nu i detta krig, en ömsesidig fredsöverenskommelse med Danmark. Men det kommer att dröja en bra bit in på 1524 innan den saken är avklarad. Håll ögonen öppna efter den allra sista pusselbiten i Befrielsekriget nästa år.
För Gustav Eriksson blir det under kommande år en kamp mot inre motståndare. Följ den utvecklingen på Upproren mot Vasa.
Visby med Visborgs slott till höger – Sören Norbys fäste. Gravyr 1707.
Även om Befrielsekriget är vunnet och avslutat fortsätter den danske fribytaren Sören Norby att ställa till problem på Östersjön. Från sin bas på Gotland attackerar han både svenska, danska och hanseatiska skepp. Hans lojalitet finns ännu så länge hos den avsatte danske kung Kristian men som denne nu är helt detroniserad och har flytt till Nederländerna så har Norby bara sina egna intressen att bevaka. Från Visborgs slott i Visby dirigerar han sin slagkraftiga flotta vilket främst drabbar hanseatiska handelsskepp.
Lübeck försöker därför förmå Gustav Eriksson att angripa Norby men som den svenska kungen är både skuldsatt och krigstrött är han svårövertalad. Först mot löfte om uppskjutna återbetalningskrav på den stora krigsskulden åtar sig Gustav Eriksson företaget och en expedition seglar mot Gotland. Den 19 maj 1524 stiger man iland med 8000 man under ledning av Berendt von Mehlen. Ön intas snabbt men staden och slottet är svårintagligt och istället inleder svenskarna en belägring.
Belägringen antar dock smått komiska former när den svenske befälhavaren låter sig inbjudas till Visborg av sin gamle vän Norby både dag och natt och man umgås över både ett och två glas vin.
Till slut kommer saken till Gustaf Ericssons kännedom och han anar svek av von Mehlen. Dessutom lockar nu kung Fredrik i Danmark med fagra löften om Norby vill ställa sig i den danske kungens tjänst.
Frågan kokar ner till – vem är egentligen herre över Gotland och Visby? Sverige, Danmark eller Norby? Saken behöver få ett avgörande.
Minnesplakett i Malmö på platsen där Gustav Eriksson drog kniv.
I augusti 1524 är det äntligen dags att förhandla fram en fredsöverenskommelse mellan Sverige och Danmark efter stridigheterna under Befrielsekriget.
Förhandlingarna sker i danska Malmö under överinseende av representanter från Lübeck. Danskarna har fått sända både stadsråd och en riddare som gisslan till Sverige för att den svenska kungen ska våga sig in i fiendeland.
Man behöver nu besluta vad som ska ske med de landsdelar som erövrats av svenskarna; Blekinge och norra Bohuslän. Dessutom måste Gotlandsfrågan lösas. Svenska trupper belägrar fortfarande Visby där Sören Norby sitter på Visborgs slott.
Gustav Vasa anländer till Malmö den 24 augusti. I högtidlig procession förs han till Jörgen Kocks hus vid Adelgatan där han ska bo. Efter en gemensam mässa i Helgeandsklostrers kyrka börjar förhandlingarna i klostrets refektorium.
Förhandlingarna går dock trögt. Gustav känner sig sviken av representanterna från Lübeck som tenderar att liera sig med Danmark. När Gustav Eriksson stöter samman med den lübske rådsherren Herman Iserhel flyger han på honom:
– Var är nu de stora eder och förpliktelser som du har lovat!? Du skall en gång få skam därför din arge förrädare!
Kungen drar fram sin dolk. Fara för blodvite uppstår men kungens kansler Laurentius Andrae och andra män i kungens följe ingriper dock snabbt och ingen skada sker. Iserhel kommer undan med blotta förskräckelsen.
Sverige efter Malmö recess. Inget Gotland. En oklar bit i norra Bohuslän.
Till slut är äntligen en fredsöverenskommelse på plats mellan Danmark och Sverige efter Gustav Erikssons befrielsekrig, kallad Malmö recess.
Den svenske kungen känner ett sting av besvikelse trots att han egentligen har uppnått det viktigaste; att Sverige av Danmark erkänns som fritt och självständigt rike utan något som helst anspråk från Danmark eller unionen. Men:
• Gotland och Visby tillfaller i praktiken Danmark.
• Sverige ska genast återlämna Blekinge till Danmark, men behålla Bohuslän tills skiljedomen fallit.
• De olösta frågorna hänskjuts till ett möte i Lübeck vid midsommar 1525 där hansestaden ska döma alla de frågor som ännu inte fått sin lösning.
• Alla fångar på båda sidor ska genast friges
• Alla fientligheter ska genast ställas in
• Båda parter ska hålla fred, vänskap, enighet och uppträda som goda grannar
Gustav Eriksson lämnar ändå Malmö dyster till sinnes. Gotlandkampanjen har varit dyr och lett till platt intet. Lübeck har visat sig opålitliga och hemma i Sverige sjuder missnöjet med de hårda indrivningarna av kyrkans tillgångar. Befrielsekriget må vara avslutat i och med Malmö recess men dramatiken fortsätter på hemmaplan.
