Del 73. Kallelse till herredag i Strängnäs.
Ur Olaus Magnus
Historia om de nordiska folken 1555
Vid denna tid 1523 går en kallelse ut till ett så kallat herremöte i Strängnäs vid pingsttiden ”för rikets samtliga råd och män.”
Mötet har till stor del utlysts för att tillmötesgå de handelsmän från Lübeck som lånat ut stora summor för att finansiera upproret och som nu vill ha garantier för återbetalning och utlovade handelsprivilegier. För det krävs en pålitlig svensk motpart i form av både riksföreståndaren Gustav Eriksson och ett samlat riksråd. Helst en kung. Till den änden behöver först det svenska riksådet kompletteras och därefter behöver skulden till Lübeck lösas.
Inget i kallelsen anger något om ett förestående kungaval men någonstans i bakgrunden måste ändå ett kungval ha legat i luften. Situationen pekar mot det. Lübeck önskar det. Självständigheten kräver det. En ny svensk kung är den yttersta garanten för ett fast styre av ett självständigt Sverige.
Egentligen skulle en svensk kung väljas vid Mora ting av lagmännen i nio lagsagor. Allt enligt Magnus Eriksson landslag från 1300-talet. Men läget i landet är ett annat än på 1300-talet och nu får realpolitik gå före tradition.
Biskop Brask menar att kallelsen och mötet är prematurt, frampressat av Lübeck för att de ska få sina privilegier. Stockholm och Kalmar är ju ännu inte i svenska händer och rådet är ofullständigt. De lübska privilegierna bör man vänta med anför biskopen. Andra menar att Gustaf själv raskt vill få privilegierna avklarade innan Lübeck hemförlovar sina landsknektar. Utan dem kommer det bli svårare att sätta press på Stockholm att kapitulera. I värsta fall byter Lübeck sida och allierar sig med den nyvalde kung Fredrik av Danmark istället för Gustav Eriksson. I så fall kan hela befrielsekampen ha varit förgäves om hansestadens styrkor plötsligt vänds emot den svenske riksföreståndaren.