Månad: juni 2022

Del 51. Svenska flottan har siktats vid Slätbaken

Den 7 juni 1522, pingstdagen, anländer de länge emotsedda krigsskeppen från Lübeck till Sverige och Söderköping, via Slätbaken. Detta är också dagen som den svenska flottan räknar som sin födelsedag. Nu kan äntligen svenskarna bjuda danskarna motstånd till sjöss. Med skeppen kommer också flera hundra fotsoldater, Peder Svart anger så många som 900.

Det tyska manskapet från Lübeck kräver dock att få se sin svenske befälhavare – alltså Gustav Eriksson. Berend von Mehlen (som gått i svensk tjänst) försöker avstyra kravet men till slut blir ingen annan råd än att Gustav får ge sig av från Uppland för att möta sina utländska soldater i Söderköping, annars kommer de inte svära honom trohet.

Peder Svart skriver på sitt typiska sätt: ”Men strax när de (soldaterna) finge honom se, sade de, att med den Herren och för hans skull hade de lust våga både liv och blod. Svore honom så sin ed och tjänst till.”

Den lybska undsättningsexpeditionen blir i viss mån en vändpunkt i Befrielsekriget, den faktor som med tiden kommer att tippa jämvikten i svensk favör. Utan den är det oklart om Gustav Erikssons befrielsekrig hade lyckats.

Men ännu är det bara 1522 och många kraftmätningar återstår innan Gustav Eriksson har Sverige i sin hand. Utgången av kriget är denna dag för 500 år sedan ännu mycket oklar. Frågan är nu var och när man kommer att möta Östersjöns härskare Sören Norby, som för närvarande befinner sig med sin flotta i Finland.

Del 52. Sjöslaget i Furusund

I juni kommer kung Kristians befälhavare på Åbo slott, Junker Tomas, med skepp mot Stockholm för att förse staden med livsmedel och annat. (Den hårdföre Junker Tomas har vi mött tidigare, se Befrielsekriget del 41.)

Osäker på vad som väntar bakom nästa udde seglar han varsamt in från Åland. I Furusund låter han en ensam skuta gå före de andra för att rekognosera.

I Furusund ligger dock svenska skärgårdsjakter på pass under Erik Flemming. (Den stora svensk-lübska flottan är alltjämt kvar i Söderköping.) Den ensamma skutan kapas snabbt av svenskarna som under dansk flagg vänder tillbaka mot den finska moderflottan under Junker Tomas. Denne anar ingen oråd utan ger sig i roddbåt iväg mot sin utskickade seglare för att fråga hur allt står till.
– Allt väl, mumlar svenskarna.
Det är först när junker Tomas ska kliva ombord på skutan som han anar att det är främmande gäster ombord. Snabbt försöket han kliva i roddbåten igen – men för sent. Svenskarna ”finge honom strax vid halsen” och för honom till sin egen flotta som fånge.

Därefter går sen svenska skärgårdsflottan till attack mot Junker Tomas flotta. Man lyckas ta alla skeppen utom deras största örlogsskepp, Finske prinsen, där man möter hårt motstånd ända till kvällen. Svenskarna byter då taktik och sätter eld på fiendeskeppet som blir lågornas rov med man och allt.

Junker Tomas förs som krigsfånge till Gustav Eriksson som låter hänga honom vid Tynnelsö slott senare samma år för att han så ”tyrannisklige hade handlat med de Svenske” och att han ”utan sakrament, oskriftade och utan all andelig tröst lät dem upphänga.” Varje dödsdömd skulle enligt god se få bikta sig och få sista smörjelsen innan han gick in i evigheten. Den nåden vederfars nu icke heller Junker Tomas.