Del 23. Utanför Stockholms portar
Runt midsommartid 1521 når Gustav Erikssons upprorsarmé ända till Brunkeberg utanför Stockholms Norrport. Se bild. (Åsen reste sig då ca 20 meter högre än idag. Höjden har till stor del schaktats bort under 1900-talet.) Här uppe på berget möter dem fyra galgar ”vilka alla hängde fulla med svenska män.” Befrielsearmén begraver de hängda och river galgarna.
Själva staden kan man inte inta. Det är en omöjlighet där den skyddas bakom vatten, murar och resta vindbryggor. Men detta är ändå en styrkedemonstration från upprorets sida. Ett halvår efter Stockholms blodbad står nu de svenska självständighetskämparna utanför Stockholms portar och alla förstår lägets allvar – både inne i staden och utanför. Bara ett halvår tidigare hade kung Kristian mottagit allmogens hyllning på samma plats i november 1520. Se Stockholms blodbad del 15.
Bland de kungtrogna inne i staden råder nu sinsemellan stor osämja. Didrik Slagheck har fängslats av det svenska rådet – man håller honom skyldig till upproret genom hans skoningslösa framfart. Men även det helsvenska rådet slits i tu. Ärkebiskop Trolle är fortsatt helt lojal med kung Kristian men den mäktige Ture Jönsson Tre Rosor kommer om bara någon vecka att gå över till Gustav Eriksson, liksom för övrigt biskop Brask. Nu är det viktigt att välja sida.
Att ha fienden liggande just utanför staden är i längden oacceptabelt. Efter en tid gör de kungalojala ett utfall mot lägret från var sin sida av Brunkeberg och befrielsearmen tvingas retirera efter en strid där svenskarna lider stora förluster. Det nya lägret slås upp i trakten av Rotebro norr om Stockholm.
Här tror man sig säker men obehagliga överraskningar väntar…