Del 89. Krigsskulden måste betalas.
Medeltida kyrkosilver – åtråvärt för Gustav Eriksson
Det är en hårt skuldsatt kung som intar tronen 1523. Nittio tunnor guld har någon räknat ut att krigsskulden till Lübeck motsvarar. En ohygglig summa som Gustav Eriksson på intet sätt förfogar över. Men om han inte får fram den så kommer Lübeck att vidta åtgärder och både självständigheten och kungakronan kan sitta löst. Men hur ska kungen få tag på pengarna? Bönderna äger inga såna rikedomar. Adeln är allt för få.
Den enda aktören med stora tillgångar i Sverige är kyrkan. Land, skatteintäkter, silverföremål och en mängd dyra klenoder. Redan i slutet av juni utgår därför från kungen en begäran om lån av kyrkan för att betala krigsskulden till Lübeck. Stift för stift får en fastlagd summa att låna ut mot löfte att få tillbaka pengarna längre fram när statsfinanserna så medger. Dessutom ska man uppleta vad som kan undvaras av kyrkosilver och andra klenoder och skicka till kungen om man önskar behålla hans ynnest och vänskap.
Lånen är inga småsummor och självklart knorras det bland biskoparna som måste få fram de begärda summorna. Särskilt tung blir bördan i krigshärjade stift som Västerås som ska betala 400 lödiga mark silver, lika mycket som det rika Linköpingsstiftet. Den nytillsatte västeråsbiskopen Peder Sunnanväder låter i brev uttrycka sitt missnöje med lånekravet från kungen. Ett brev går till biskop Brask i Linköping. Andra går till allmogen i Dalarna som på olika sätt får veta vad biskopen tycker om kungens krav på kyrkans tillgångar.
Här sås nu det första fröet av missnöje mot kungen som så småningom kommer att leda till öppen konfrontation och uppror. Peder Sunnanväders brev kommer inom kort i kungens händer och Gustav Eriksson måste agera.
Följ utvecklingen på Upproren mot Gustav Vasa.